Pake Hall - zen, yoga, mindfulness och omställning

Så var det dags igen. Dags att gå innanför de fysiska murarna och gå in till de som är berövade sin fysiska frihet för att ge dom en möjlighet att utforska mindfulness, sittande meditation och yoga. För mig så är det en känslomässigt stark upplevelse att komma innanför de låsta grindarna, lämna ifrån mig ID och telefon och slussas in i den låsta avdelningen. Jag känner ett fysiskt obehag inför att bli inlåst - även om jag rationellt vet om att det bara är för någon timme. Hur är det då att sitta här på 1, 2, 3 eller flera år? En reflektion som följer mig på vägen dit, under tiden och efteråt är: vad är frihet? Är jag egentligen fri? Visst är jag rent fysisk så väldigt mycket friare än de kvinnor jag åker till för att undervisa i mindfulness och yoga, men hur fast är jag i gamla reaktiva mönster som skapar lidande för mig och de i min närhet? Hur fri är jag egentligen i min vardag? Jag går nerför trapporna med en av Kriminalvårdens anställda som låser upp för mig och släpper in

”Before we can get to a place of peace, we have to touch our own suffering – embrace it and hold it.” – Claude AnShin Thomas Under sommaren 2015 så genomförde runt 40 personer en pilgrimsvandring från hamnen i Göteborg till Bofors fabriksområde i Karlskoga för att bära vittnesmål om hur krig och svensk vapenexport finns precis här i den svenska sommaridyllen. Det var en interreligiös grupp och folk anslöt och lämnade vandringen längs vägen under de 17 dagar vi vandrade med frågor kring krig och vapenexport. Så varför gjorde vi detta? Hur kan vandrande längs svenska grusvägar, att lyssna till berättelser och meditation vara viktigt i ett sammanhang med dessa frågor? Under våren 2014 så fastnade jag i facebooks nät av oändliga diskussioner kring flyktingfrågor och svensk vapenexport. Denna vår så var Sverigedemokraternas ökade popularitet och Saudiavtalet en bidragande orsak till att dessa frågor så hett debatterades. Det var diskussioner som snarare blev till monologer med

Under 20 år så har Zen Peacemakers Order anordnat Bearing Witness Retreat i dödslägret Auschwitz-Birkenau. I dagarna kom en bok ut som innehåller vittnesmål från 80 deltagare under dessa 20 år - "Pearls of Ash & Awe - 20 Years of Bearing Witness in Auschwitz with Bernie Glassman & Zen Peacemakers" , redaktör Kathleen Battke . Jag fick medverka med en text som jag skrev efter 2013 års retreat. Boken är indelad i tre delar; den första handlar om grunderna för dessa retreat; den andra om vittnesmål från deltagare under åren; den tredje om framtida vägar för det som dessa retreat gett upphov till eller skapat möjligheter för. Vad behöver vi mer bära vittnesmål om? Vad gäller grunderna för Bearing Witness retreat i Zen Peacemakers Orders anda så är det värt att nämna några här: Interreligiositet ; att se och möta människor ur andra traditioner och grupper än de vi är vana att träffa och praktisera med. Council Circles ; delande av historier som meditation. Att

"Kärlek har givit mig de högsta lyckorusen – ögonblicken då hela kroppen spritter av skratt och champagnebubbelglädje och man önskar att inget någonsin ska bli annorlunda än nu. Kärlek har också givit mig några av mina svartaste ögonblick i livet – när det darrande hjärtat brister av att inte känna sig älskad längre, när ens älskade tvillingsjäl säger att det är slut. Och magen knyter sig och svarta prickar seglar framför ögonen, benen blir darriga och svaga och andningen blir ytligare och ytligare tills panikattacken närmar sig med stormsteg. Det här tror jag alla vi som sitter här runt radioapparaterna idag känner igen i någon mening. Vi har varit förälskade och blivit sårade. Och vi har huvudstupa kastat oss in i nästa förälskelse med känslan – om jag blir av med henne eller honom så kan jag inte leva längre. Men är det sann kärlek? Från ett buddhistiskt perspektiv skulle jag svara nej. I ”Den sensuella kärlekens sutra” säger Buddha: ”Så som en apa hoppar från det ena

Under 17 dagar gick jag tillsammans med en grupp pilgrimer längs sommarvägar i ett idylliskt Sommar-Sverige. Vi gick för att bära vittnesmål om krig och svensk vapenexport. Att synliggöra det som osynliggörs - att kriget inte är något som bara sker "långt där borta", utan att alla vi som bor och lever i det här fridfulla och vackra landskapet med böljande sädesfält som skiftar i grönt, gult och svagt rött i topparna, med skogsstigar bland fur o gran, med små och stora hus längs de undanskymda vägarna och i små städer där livet ser ut att levas långt, långt bort från krigets skrämmande verklighet. Att bära vittnesmål - det innebär att lyssna med hjärtats öra för att tala med den helige Benedictus ord, eller med hela vår varelse för att låna ord från Bernie Glassman och Zen Peacemakers. Det vill säga att när vi bär vittnesmål så försöker vi se och lyssna till världens glädje och sorg, frid och lidande, hopp och förtvivlan ögonblick för ögonblick. En judisk bön - Shema

Lite över 35 mil till fots. Att låta varje steg vara ett steg på helig mark. Varje steg ett en meditation i sig. Varje steg i 35 mil en möjlighet att bära vittnesmål om krig, att leva i krig, svensk vapenexport och hur vi här i vårt hörn av världen är en del av det som händer på andra delar av detta jordklot. Imorgonkväll så börjar vår interreligiösa vandring med en mässa, konsert och sändning i Masthuggskyrkan. Därefter ger vi oss ut på en vandring för att försöka släppa taget om invanda tankemönster, färdiga idéer och bekväma föreställningar för att se om vi kan möta världen med ett öppet hjärta. För att se om det är möjligt att bära vittnesmål om världens glädje och sorg... Och se vilka handlingar som uppstår ur detta icke-vetande och ur att bära vittnesmål. För er som inte kan gå med så går det att följa oss via en facebook-sida - "Bära vittnesmål 22 juni-9 juli" och via instagram under #bäravittnesmål2015 Må vi alla erfara frid...

Jag kom på mig själv härom dagen. Det senaste åren har jag mer och mer upplevt att jag befinner mig i en djup personlig ekonomisk kris. Det har varit svårt med inköp av nya vinterkläder, juklapparna brände i plånboken eller i skuldkänslan över att inte kunna köpa vad barnen önskar sig, semesterplaner som har fått ändras, skjutas upp och till slut skjutits i sank, den stora försiktigheten i mataffären och nej, nej, nej till barnens önskemål om besök på badhus, bowlinghallen eller bio. Och när sinnet började tyngas ned av detta att inte ha råd med allt det här som vårt samhälle, reklam och media säger att vi ska ha råd med så öppnade jag plötsligt lite försiktigt på ögonen. Hur kommer det sig att jag känner mig fattig? Här sitter jag i Sverige med en lägenhet med vanlig, god svensk standard. Värme i elementen, flera rum, kylskåp, frys och fungerande spis. I kyskåpet har jag mat från alla olika delar av kostcirkeln och till och med lite glass i frysen. Garderoberna är fulla av kläder

Hasselmusen prasslar under fjolårslöven, bredvid den murkna stocken. Tittar ut i en öppning och nosar lätt på multnande löv, fuktig jord och mina andetag. Jag sitter i skogen en lätt kylig dag i maj och mediterar tillsammans med några ur vår sanhga, vår buddhistiska församling. Vi har gett oss ut i skogen för en heldags meditation i skog och mark. Andetagen är lugna  och djupa. Det vilar en stilla frid över skogen. Samtidigt så är det ett febrilt vårarbete igång. Allting är i ständig rörelse. Vinden rör det vissna fjolårsgräset, trädens grenar dansar i dalen nedanför. Fåglarnas sång. Denna intensiva sång! Och marken. Den döda marken. Full av förra årets löv, gräs, nedflugna grenar, halvt uppätna insekter, mylla och rådjursspillning. Men samtidigt så alldeles förunderligt levande med krypande spindeldjur, myror, daggmaskar, grässtrån och knoppande växter. Och hasselmusen som gjort om det jag uppfattar som vild och död natur till sitt hem med långa gånger under växttäcket. Gränsen

Jag kom på några tips jag själv skulle behöva i vardagen. Och vad det verkar så gör 95% av befolkningen behöva precis samma tips - oavsett om de är intresserade av det här med meditation. 10 tips för en mer mindful vardag Lägg ner din mobiltelefon var du än är just nu och rör den inte på 4 timmar.  Lägg ner din mobiltelefon, stäng av den (inte bara sätta den på flight mode eller stänga av ljudet  - stäng av den) och uppmärksamma hur det känns den första timmen. Se sedan hur det känns den andra timmen. Därefter hur känns det att inte sätta på den förrän till lunch nästa dag? Lägg ner din mobiltelefon i jackfickan och rör den inte igen. Nej, inte ens för att ringa hem från affären för att kolla om du behöver köpa en liter mjölk eller två liter. Lägg ner din mobiltelefon i fickan, men stäng av både ljud och vibration först, när du åker kollektivt. Se de andra människorna som du åker med. Uppmärksamma hur det är att dela ett utrymme med andra, utan att försvinna in i en

Detta kan ses som en fortsättning på förra blogginlägget "Från kudden och ut i världen..."  - hur undviker vi att fastna i en dualism mellan formell meditation och resten av livet? För mig är det fortfarande något jag måste vara observant på i mitt liv. En fälla som lätt slår igen när jag inte är uppmärksam. Helt plötsligt så står jag där på jobbet och ältar hur tråkigt det är och hur mycket jag längtar till mindfulnesskursen jag ska hålla, zazen på Göteborg Zen Center , till att få kasta mig in i Primary Series på yogamattan en tidig mysoreklass på Ashtanga Yoga Shala . Men idag är det ändå en stor skillnad mot när jag började i desperation med meditation för många år sedan. Några viktiga poänger för att föra med oss vår meditations-/yogapraktik ut i livet är kanske på sin plats innan tipsen kommer. Praktiken i sig leder dit... Men det kan ta tid. En god lärare är till hjälp för att inte fastna. Guruji, Pattabhi Jois, är känd för att ha sagt: "Practice and all is co

Här pratar Michael Stone - yogalärare, buddhistisk meditationslärare, författare och social aktivist - om frågor den här bloggen handlar om. Han tar bland annat upp att i vissa meditations-/kontemplationstraditioner menar att Uppvaknande handlar om att se att det som bevittnar på avstånd ses som Uppvaknande. Att det är som att sitta i en biosalong och se att vi inte är filmen. Men han menar att Uppvaknande är något annat - det är att ifrån den insikten och erfarenheten ta ett steg rakt in i upplevelsen och bli ett med den. Att Uppvaknande och  intimitet med Detta , livet som är just nu, är samma sak. Han presenterar det här som en ny sak, men jag skulle säga att det är traditionell zen-undervisning. Bland annat så citerar han zenmästaren Ummon som ska ha svarat på frågan: Vad är Uppvaknande? Ummon svarade: Ett lämpligt svar. I övrigt så säger Michael Stone det på ett väldigt bra sätt i den här intervjun. Sista helgen i augusti 2015 kommer han till Göteborg och Ashtanga Yoga Sh

När jag började meditera så fanns det flera brännande skäl som motiverade mig. Ett var att jag längtade efter Uppvaknande, att se världen och mig själv precis som jag är, att se igenom alla illusioner och alla begär. En annan var att jag befann mig i akut kris i livet och famlade efter fotfäste - jag ville bli av med mina tvivel och min ångest. Det var en period då jag drabbades av panikartad ångest; andhämtningen blev ytligare och ytligare, pulsen ökade och jag kände mig instängd i en bubbla och bara väntade i skräck på att den skulle spricka. Min känsla var att när den sprack så skulle det vara över..Livet skulle vara slut. Det fanns alltså en längtan efter Uppvaknande, att se min Sanna Natur och en längtan efter att bli av med detta lidande som jag bar runt på. Mitt svar på detta var att börja med daglig, formell meditation. Första gången jag satte mig ner för att göra zazen; med upprätt sittställning, benen i kors, händerna framför naveln och tummarna som precis nuddade vid var