Pake Hall - zen, yoga, mindfulness och omställning

Hasselmusen prasslar under fjolårslöven, bredvid den murkna stocken. Tittar ut i en öppning och nosar lätt på multnande löv, fuktig jord och mina andetag. Jag sitter i skogen en lätt kylig dag i maj och mediterar tillsammans med några ur vår sanhga, vår buddhistiska församling. Vi har gett oss ut i skogen för en heldags meditation i skog och mark. Andetagen är lugna  och djupa. Det vilar en stilla frid över skogen. Samtidigt så är det ett febrilt vårarbete igång. Allting är i ständig rörelse. Vinden rör det vissna fjolårsgräset, trädens grenar dansar i dalen nedanför. Fåglarnas sång. Denna intensiva sång! Och marken. Den döda marken. Full av förra årets löv, gräs, nedflugna grenar, halvt uppätna insekter, mylla och rådjursspillning. Men samtidigt så alldeles förunderligt levande med krypande spindeldjur, myror, daggmaskar, grässtrån och knoppande växter. Och hasselmusen som gjort om det jag uppfattar som vild och död natur till sitt hem med långa gånger under växttäcket. Gränsen

Jag kom på några tips jag själv skulle behöva i vardagen. Och vad det verkar så gör 95% av befolkningen behöva precis samma tips - oavsett om de är intresserade av det här med meditation. 10 tips för en mer mindful vardag Lägg ner din mobiltelefon var du än är just nu och rör den inte på 4 timmar.  Lägg ner din mobiltelefon, stäng av den (inte bara sätta den på flight mode eller stänga av ljudet  - stäng av den) och uppmärksamma hur det känns den första timmen. Se sedan hur det känns den andra timmen. Därefter hur känns det att inte sätta på den förrän till lunch nästa dag? Lägg ner din mobiltelefon i jackfickan och rör den inte igen. Nej, inte ens för att ringa hem från affären för att kolla om du behöver köpa en liter mjölk eller två liter. Lägg ner din mobiltelefon i fickan, men stäng av både ljud och vibration först, när du åker kollektivt. Se de andra människorna som du åker med. Uppmärksamma hur det är att dela ett utrymme med andra, utan att försvinna in i en

Detta kan ses som en fortsättning på förra blogginlägget "Från kudden och ut i världen..."  - hur undviker vi att fastna i en dualism mellan formell meditation och resten av livet? För mig är det fortfarande något jag måste vara observant på i mitt liv. En fälla som lätt slår igen när jag inte är uppmärksam. Helt plötsligt så står jag där på jobbet och ältar hur tråkigt det är och hur mycket jag längtar till mindfulnesskursen jag ska hålla, zazen på Göteborg Zen Center , till att få kasta mig in i Primary Series på yogamattan en tidig mysoreklass på Ashtanga Yoga Shala . Men idag är det ändå en stor skillnad mot när jag började i desperation med meditation för många år sedan. Några viktiga poänger för att föra med oss vår meditations-/yogapraktik ut i livet är kanske på sin plats innan tipsen kommer. Praktiken i sig leder dit... Men det kan ta tid. En god lärare är till hjälp för att inte fastna. Guruji, Pattabhi Jois, är känd för att ha sagt: "Practice and all is co

Här pratar Michael Stone - yogalärare, buddhistisk meditationslärare, författare och social aktivist - om frågor den här bloggen handlar om. Han tar bland annat upp att i vissa meditations-/kontemplationstraditioner menar att Uppvaknande handlar om att se att det som bevittnar på avstånd ses som Uppvaknande. Att det är som att sitta i en biosalong och se att vi inte är filmen. Men han menar att Uppvaknande är något annat - det är att ifrån den insikten och erfarenheten ta ett steg rakt in i upplevelsen och bli ett med den. Att Uppvaknande och  intimitet med Detta , livet som är just nu, är samma sak. Han presenterar det här som en ny sak, men jag skulle säga att det är traditionell zen-undervisning. Bland annat så citerar han zenmästaren Ummon som ska ha svarat på frågan: Vad är Uppvaknande? Ummon svarade: Ett lämpligt svar. I övrigt så säger Michael Stone det på ett väldigt bra sätt i den här intervjun. Sista helgen i augusti 2015 kommer han till Göteborg och Ashtanga Yoga Sh

När jag började meditera så fanns det flera brännande skäl som motiverade mig. Ett var att jag längtade efter Uppvaknande, att se världen och mig själv precis som jag är, att se igenom alla illusioner och alla begär. En annan var att jag befann mig i akut kris i livet och famlade efter fotfäste - jag ville bli av med mina tvivel och min ångest. Det var en period då jag drabbades av panikartad ångest; andhämtningen blev ytligare och ytligare, pulsen ökade och jag kände mig instängd i en bubbla och bara väntade i skräck på att den skulle spricka. Min känsla var att när den sprack så skulle det vara över..Livet skulle vara slut. Det fanns alltså en längtan efter Uppvaknande, att se min Sanna Natur och en längtan efter att bli av med detta lidande som jag bar runt på. Mitt svar på detta var att börja med daglig, formell meditation. Första gången jag satte mig ner för att göra zazen; med upprätt sittställning, benen i kors, händerna framför naveln och tummarna som precis nuddade vid var

Dipa Ma (1911-1989) var en indisk änka och ensamstående mamma som blev en stor meditationslärare mot alla odds. Hon kände tidigt en längtan efter den buddhistiska vägen, men det var inte förrän hennes man dog som hon på allvar började studera meditation. Hon är känd som en lärare som förkroppsligade kärleksfullhet, vänlighet och stillhet. 10 lärdomar från Dipa Ma för meditationspraktik: Håll dig till en meditationspraktik - speciellt när det börjar bli svårt och utmanande. Meditera varje dag. Alla situationer är möjliga att arbeta med, att se som öppningar till att fördjupa sin meditation. Utöva tålamod. Befria ditt Sinne. Kyl ner, släck de känslomässiga stormarna. Ha roligt på vägen. Lev i enkelhet. Odla en attityd av att välsigna vad som än kommer i din väg. Det är en cirkulär resa.

För mig så har det varit oerhört betydelsefullt att ha en daglig praktik av meditation och yoga i mitt liv. När jag på allvar började praktisera zazen - zenbuddhistisk meditation - så gjorde jag ett åtagande: att göra sittande meditation varje dag i två år och därefter utvärdera om det var något jag skulle fortsätta med eller inte. I efterhand är jag väldigt tacksam för att jag tog på mig detta löfte. Då jag stod med fötterna i punk- och aktivismmyllan var inte religion det självklara inslaget i livet. Speciellt inte organiserad och institutionellt religiöst utövande. Ändå så fanns det något i buddhismen som lockade och drog, något som gjorde att jag kände mig väldigt hemma i hur världen förklarades. Jag hade provat meditation i små doser tidigare, men aldrig fått det att bli något som självklart ingick i mitt liv, trots att det kändes bra eller intressant när jag provat. Så när jag hamnade i en djupare livskris och kom ihåg att det fanns ju något i buddhismen och kanske speciel

Hur är detta möjligt? Sverige upplåter en ofantligt stor yta för andra länder att träna krig i Norrland, är med och tränar för att vara "värdland" för militära styrkor vid behov, upplåter skärgården i Göteborg till stridsträning tillsammans med Nato och senare i sommar på Östkustens stränder. NEAT (North European Aerospace Testrange) är 24000 km2 stort i Norrbotten. Göteborgs skärgård är ett annat där utländsk militär får hyra in sig och träna krig. Att träna krig med NATO-styrkor i den upptrappade stämning som finns mellan Ryssland och väst just nu är djupt olyckligt. Det är inte att sända signaler som dämpar tonen. Sveriges regering bjuder in kriget till svensk mark och till svenskt vatten så som jag ser det.                                                    (Känsö - Göteborgs södra skärgård) Hur är det möjligt att inga höga röster höjs? Några få svenska debattörer försöker få igång debatten, men i stort sett så är det tystnaden som sänker sig över landet. I parti

Vi kanske känner oss förvirrade, förtvivlade och som att just vad vi gör inte spelar någon roll.  Den här världen är ju så stor. Och vi är ju så små. Så vad spelar det för roll vad för slags ingredienser vårt liv har, hur kan den måltid vi skapar mätta någon? Måste vi inte vakna upp först? Måste vi inte se lite klarare, leva efter våra intentioner i alla situationer och vara perfekta exempel i våra vardagsliv innan vi försöker oss på att förändra något?                                                                      (Anne Frank) Jag är övertygad om att så inte är fallet. Ett citat av Anne Frank inspirerar mig mycket: "Nobody needs to wait  a single moment to start to improve the world." I vår praktik av buddhism, yoga eller mindfulness så dras vi ofta med föreställningen att vi först måste nå någon viss form av insikt innan vi tar med oss praktiken ut i vardagslivet, in i de stora frågorna i vårt eget liv och för vårt samhälle. I buddhistiska kretsar så finns det

Jag möter så många människor som inte tror sig om att kunna åstadkomma en förändring. Eller så uttrycker de att det skulle vara möjligt om bara det varit på det ena eller andra sättet, om de bara haft den ena eller andra färdigheten först. Jag möter det i mitt arbete i skolan med elever, föräldrar och personal. Jag möter det på mindfulnesskurser. Jag möter det hos människor som kommer till Zen Centret och vill börja med zenbuddhistisk meditation. Denna avsaknad av tillit till att det vi har räcker är ett av våra grundläggande hinder för att möjliggöra den förändring vi önskar se. I alla fall är det min erfarenhet. En zenlärare som heter Bernie Glassman säger ofta att vi är zen-kockar och att meningen med livet är att tillaga den högsta måltiden. Och när vi tillagat den – servera den till andra.                            (Bernie Glassman, zenlärare, social aktivist och författare) För att kunna arbeta med mitt liv som zen-kock så måste jag se över vilka ingredienser jag ha

28 juli 2012 så bröt sig syster Megan Rice, 82 år, och två andra personer in på ett område i Oak Ridge i Tennessee, USA som anrikar uran för kärnvapen och gjorde en icke-våldsaktion. De dömdes till böter och fängelse. Syster Megan Rice sa när domen föll: "Jag ångrar att jag inte gjorde detta för 70 år sedan!" Den 16 maj släpptes hon och de två andra i förtid. Budskapet hon vill föra fram är att arbetet fortsätte: " Avrusta kärnvapen." För mig är hennes kamp och historia en stark inspiration. Kan en kvinna i 80-års åldern aktivt arbeta för att avrusta den här världen, så kan vi andra... Och om en fängelsevistelse på ett par år inte knäcker henne utan det hon säger när hon kommer ut är: Vi fortsätter! Då väcks hopp. Vi kan alla hitta den här styrkan att arbeta för en annorlunda värld. Exakt hur vi gör det och vad vi behöver för stöd för detta är så klart olika. För mig så är min buddhistiska praktik, meditationen och yogan, viktiga ingredienser för att kunna g

Igår började en ny serie på svt2 - "De superrika" . Bilderna på tv:n, kommentarerna från de intervjuade, de historiska tillbakablickarna... Allt det där fick mig att må fysiskt illa och känna hur en frustration och ilska rörde sig i kroppen. Vad handlar den då om? Den utgår från det faktum att de ekonomiska skillnaderna i världen ökat dramatiskt sedan 1970-talet. Då slog en ekonomisk doktrin igenom som gick ut på att välståendet skulle sippra ner och spridas om de väldigt rika fick möjligheter att bli ännu rikare. Därför var skattelättnader vägen framåt. USA och Storbrittanien var länderna som gick i bräschen för denna trend. Hur har det då gått lite över 30 år senare? Förmögenhetsfördelningen i världen har blivit otroligt mycket mer ojämlik. De fattigares inkomster har stagnerat och de rikaste har ökat sina förmögenheter många gånger om.  Occupy-rörelsen satte fingret på detta för några år sedan och arbetade för att lyfta upp frågan på agendan. We are the 99% va

Inom zen så är bodhisattvan idealet. En bodhisattva är någon som har nått uppvaknande, eller någon som strävar efter uppvaknande, och strävar efter att befria alla kännande varelser från lidande. Det innebär att en bodhisattva inte praktiserar för att själv komma bort från lidande och otillfredsställelse, utan inser att så länge någon annan är fast i lidande är bodhisattvan själv lika fast där. Med ett sådant ideal är det lätt att bli fängslad av idéer om det stora och meningsfulla; den viktiga buddhistiska praktiken, det formella utövandet, sanghan, samhället i stort, de utsatta grupperna i vår omvärld osv. På vägen kan det vara lätt att glömma bort hur det fungerar i det lilla livet, i vardagen, med barn, i familjerelationer och att möta sina egna behov. Det är så klart när bodhisattva-idealet missförstås vi hamnar där, men jag tror de flesta av oss går igenom faser då vi glider in i ett sådant missförstånd. Boken "Family Wakes Us Up; Letters Between Expectant Fathers"

Tågets hjul dunkar sakta mot den undermåliga polska rälsen. Där står jag och tittar ut över det polska landskapet och småväxta tallar i sandig mark, med pannan mot fönstret. Jag vaggas ömsom lugnt, ömsom så att jag slår i huvudet mot kanten på sovbädden. Min resa pågår i flera dimensioner. Jag reser i rummet – från Göteborg till Oswiecim, platsen i Polen vi bättre känner som Auschwitz. Jag reser i tiden – från nu till då, från då till nu. Jag reser inåt i kropp och sinne. När jag väl är framme så stiger jag in på Auschwitz 1:s område tillsammans med 100 andra personer från hela världen och från olika religioner. Vi ska tillbringa 5 dagar i Auschwitz 1 och Birkenau i en retreat för att bära vittnesmål. I de nazistiska dödslägren i Auschwitz så mördades under åren 1940-1945 ca 1,3 miljoner människor på ett uträknat, systematiskt vis. Vi är där i novemberkyla för att bära vittnesmål om vad som skedde, hur vi hör ihop med vad som hände och vad som händer idag. Vi är där för att bära

För 6 år sedan började jag praktisera yoga mer regelbundet. Den form som jag fastnade för var Ashtanga Yoga. Många uppfattar Ashtanga som väldigt prestationsinriktad och ytlig då det ser ut att vara så stort fokus på asana-praktik. För mig som kom till yogan och just denna tradition från ett långvarigt meditationsutövande i zen så var det tvärtom väldigt tydligt hur Ashtangan genom sin starka betoning på andning (ujjayi-andning) och form var som meditation i rörelse. Det var ett annat sätt att göra zazen, men istället för att sitta stilla på kudden, så innebar Ashtanga Yoga en ny rörelse på varje andetag. Men likheterna var uppenbara för mig. I zen så får vi en generell övning till att börja med; sittställningen och att uppmärksamma andningen; sedan får vi individuella anpassningar, råd och undervisning av zenläraren i dokusan eller daisan. I Ashtangan så får vi alla generell undervisning, att göra samma asanas i primary series så långt vi hunnit och hålla fokus på andningen.

För lite över ett år sedan kom en idé till mig. Den kom sprungen ur en vanmakt och en känsla av att ständigt fastna i en separation i mötet med andras åsikter och tankar. Den kom sprungen ur en av dessa ändlösa diskussioner på sociala medier om flyktingar och ifall Sverige ska eller inte ska ta emot flyktingar. Det var en diskussion där jag uppfattade mig på ena sidan och många andra på den andra sidan. Ett tema som ofta kom upp i mina meningsmotståndares inlägg var att det inte var några "riktiga" flyktingar som kom hit, att de inte alls hade flytt från exempelvis krig och svåra umbäranden. Jag argumenterade ett tag och tyckte jag förde fram riktigt bra saker... men inget hände i debatten. Snarare så stod vi allt längre ifrån varandra. Och vanmakten, tröttheten, hopplösheten kom smygande över mig. Då slog det mig att jag egentligen inte visste så mycket om att leva i krig, att fly från krig eller hur vi i Sverige är i kontakt med krig och kanske till och med bidrar till