Pake Hall - zen, yoga, mindfulness och omställning

"As long as I don't aim I wont miss With the catalpa bow, I shoot an arrow toward the open sky." -Ryokan Ryokan , poeten och zenmunken som levde i 1700-talets Japan, skrev den här dikten. För mig så pekar den på livet, på praktiken... Hur kan jag träffa eller missa i livet, kan det inte bara levas? Hur kan praktiken vara dålig eller bra, kan den inte bara praktiseras? Zen Peacemakers tre pelare Ryokans dikt påminner mig om Zen Peacemakers tre grundsatser, de tre pelare som praktiken för att skapa fred vilar på: Not-Knowing Bearing Witness Loving Action Att praktisera icke-vetande, Not-Knowing, innebär att inte längre sikta, att släppa taget om mina förutfattade åsikter. Hur kan jag leva livet om jag klänger mig fast idéen om livet? Den där fantasin om hur det borde vara som lägger sig som en hinna emellan livet som det är och mina försök att vara närvarande.  Att praktisera att bära vittnesmål, Bearing Witness, innebär att jag ser v

Jag tror det var Sheng Yen, den kinesiska Cha’n mästaren, som vid ett tillfälle fick frågan: Vad är det viktigaste i överföringen av buddhismen från öst till väst? Vad är det vi inte får tappa bort? Han sa: Sittställningen och andetaget. Jag får en uppfattning att vi ibland varken tar hållningen eller andetaget på allvar, vi får för oss att det handlar om något helt annat. Vår zazen hamnar kanske lätt uppe i huvudet och det blir någon form av tankelek. Vi tappar sittställning och andetag och gör kanske inte zazen alls. Zazen är en väldigt fysisk övning. Den är väldigt kroppslig. Varför gör vi det här? Vi sitter här för att erfara världen precis som den är, för att vakna upp.  Och hur kan vi vakna upp och erfara världen precis som den är? Vi kan bara erfara världen i den här kroppen. Vår zazen sker alltid i den här kroppen. I ” Zens tre pelare”, så pratar Yasutani-roshi i de inledande föreläsningarna om Zen för nya studenter om olika övningar. Han pratar om andningsövningar som

”Alla oräkneliga varelser förbinder jag mig att befria. Ändlösa blinda begär förbinder jag mig att genomskåda. Dharmaportar utan gräns förbinder jag mig att öppna. Buddhas oändliga väg förbinder jag mig att leva.” Dessa löften tar jag som zenutövare varje dag. Ofta flera gånger varje dag. I vår tradition kallar vi dem ” Bodhisattvalöften”. En bodhisattva är någon som nått upplysning men väljer att stanna kvar i samsara - den här världen av lidande, för att hjälpa andra att nå upplysning och befrielse från lidande. Att bli en bodhisattva, att nå upplysning för andras skull, skulle man kunna säga vara ett ideal inom zenbuddhismen. Det är stora löften. Så stora att det skulle vara lätt att börja misströsta. ”O, nej – nu bröt jag mot min föresats igen!” Och samtidigt är de självklara och lätta att uttala. För de kommer ur vår natur, de har en klangbotten i vårt innersta. Denna djupa önskan att minska andra varelsers lidande och anstränga sig för att andra ska känna mer lyck

Så lätt det är att tappa bort mina goda vanor och rutiner. Så svårt det i vissa perioder är för mig att upprätthålla det jag vet att jag mår bra av, det som stillar mitt sinne. Vissa perioder i livet verkar det här återkomma med en viss oönskad regelbundenhet - julen är en sådan period. Även om jag har många år av en stark och regelbunden formell praktik och har ganska lätt för att göra både sittande meditation och asana-praktik, så verkar just tiden före julhelgerna, själva jul- och nyårshelger och sedan uppstarten på ett nytt år få mig lätt ur gängorna. För sådana som mig som lever lekmanna-liv och försöker upprätthålla en stark och kontinuerlig meditations- och yoga praktik så stöter vi nog på det här förr eller senare. Oavsett vad det beror på, vilka omständigheter som just den här gången gör att vi faller ur det vi vet vi vill och mår bra av, så går det alltid att bestämma sig för att börja igen. Precis som i själva meditationsövningen. När vi sitter på kudden och exempelvis l