Pake Hall - zen, yoga, mindfulness och omställning

Jag är så trött. Jag är så in i märgen trött just nu. Det har varit ett intensivt år med diskbråck, försök att hålla igång ett eget företag i en bransch som inte ger några stora inkomster, tonårsbarn, försäljning av bostad, två flyttar och som grädde på moset en influensa. Tankarna ältas om ifall jag bara hade haft än det ena eller det andra, om hur det var förr när jag var anställd med trygg månadsinkomst, om jag bara delade min ekonomi med någon, hur det kommer att bli när diskbråcket är bättre och jag kan vara mer fysisk igen och slipper den där strålade smärtan och den förgängliga kroppens skörhet . Eller bara längtan efter hur det blir när det nya boendet är klart och jag har en trygg och enkel vardag igen.                                                                                                      (Foto från Treesign - Tiny Homes of Sweden) Det här känner jag igen från människor jag möter på olika kurser kring stresshantering och att hitta medkänsla med si

Vem är du som läser det här? Vem är jag som just nu skriver de här orden? Jag har suttit på en spårvagn och trott att jag skulle dö. Jag har trott att nu kommer jag inte att kunna andas in fler gånger. Paniken som växer sig allt starkare i bröstkorg och sprider sig ut genom kropp och upptar all tankeverksamhet. Jag har ofta oroat mig över om jag duger som förälder, som partner, som medmänniska, ifall ekonomin ska gå ihop i slutet av månaden, om jag lever ett bra liv och har något att lämna över till mina barn när jag dör. Är det här något nytt problem som har uppstått i vårt moderna samhälle? Jag tror inte det, de flesta religioner kommer sig ur ett sökande efter mening och en existentiell ångest som vi som människor alltid har dragits med, men däremot så tror jag att oro och ångest som ett problem i våra liv har fördjupats. Idag lever vi ett liv där många av oss inte har någon intimitet med naturen, vårt ekosystem, där många av oss inte ser de direkta frukterna av vår

De senaste tre åren har jag levt med svår psykisk ohälsa i min familj. Under samma tid har jag dels arbetat med mindfulness och yoga tillsammans med grupper där många lider av psykisk ohälsa, dels arbetade jag inom skolans värld med barn, familjer och en organisation där barnens psykiska ohälsa stod i fokus från 2005 till 2016. Detta att leva tillsammans med någon som lider i sin vardag så mycket att de flesta av vardagslivets funktioner blir nedsatta till den grad att vad vi vanligtvis kallar "ett normalt liv" helt försvinner är oerhört ledsamt och dränerande. För den direkt drabbade personen blir det omöjligt att gå i skolan, att behålla ett jobb, att orka med sysslor i hemmet som diska, tvätta eller att ta hand om sig själv på olika vis, men jag har också kommit till insikt hur det drabbar närstående. Och detta trots att jag har alla dessa verktyg och den kunskap jag skaffat mig genom praktik och arbete under åren. Jag har under största delen av mitt vuxna liv haft