Återhämtning

Jag är så trött. Jag är så in i märgen trött just nu. Det har varit ett intensivt år med diskbråck, försök att hålla igång ett eget företag i en bransch som inte ger några stora inkomster, tonårsbarn, försäljning av bostad, två flyttar och som grädde på moset en influensa. Tankarna ältas om ifall jag bara hade haft än det ena eller det andra, om hur det var förr när jag var anställd med trygg månadsinkomst, om jag bara delade min ekonomi med någon, hur det kommer att bli när diskbråcket är bättre och jag kan vara mer fysisk igen och slipper den där strålade smärtan och den förgängliga kroppens skörhet. Eller bara längtan efter hur det blir när det nya boendet är klart och jag har en trygg och enkel vardag igen. 

                                              

                                                    (Foto från Treesign - Tiny Homes of Sweden)

Det här känner jag igen från människor jag möter på olika kurser kring stresshantering och att hitta medkänsla med sig själv. Precis som jag nu hamnat i ett ältande där förhoppningarna om ett lugn och en stillhet projiceras ut på yttre omständigheter, på dåtid och framtid. Ett ständigt värderande och en längtan efter det som inte är här. Jag vet att det inte är hjälpsamt, ändå kryper dessa mönster fram när bördan tynger axlarna alltför mycket.  

I en klassisk zenbuddhistisk text säger Hakuin Zenji: 

”Alla varelser är från begynnelsen Buddha, 

Som vatten och is, utan vatten ingen is 

Utanför oss själva inga buddhor. 

Så nära är sanningen, ändå söker vi i fjärran 

Likt den som står i vattnet och ropar: Jag törstar! 

Likt ett rikemansbarn som fattigt vandrar på jorden 

Kretsar vi ändlöst runt i de sex världarna.” (Hakuin Zenjis Lovsång till zazen) 

                                                  (Målning föreställande De Sex Världarna)

Vad är vår viktigaste källa till återhämtning? Genom min buddhistiska praktik har jag insett att den finns i att se klart och släppa taget om de tre sinnesgifterna; girighet, aversion och okunskap. Jag glömmer det ibland och söker utanför mig själv, försöker kontrollera den här världen som är i ständig förändring vilket skapar oro och trötthet. När jag istället lyckas se igenom mitt Jag och vara fullkomligt närvarande i det som är här, när jag inte längre tar det som händer så personligt; den där sura gubben på hållplatsen, eller barnens irriterade: Jag vet inte!, eller de ältande tankar som händer i sinnet. När jag finner mig i att vara ett med att slita med bokföringen, städningen av toaletten, att tömma tvättmaskinen igen och ställa mig med en disk som ska diskas även om jag vill lägga mig med en bra bok. Då upptäcker jag också hur jag inte har något avskilt, bestående jag utan blir till tillsammans med allt annat och ser hur begär, aversion och tankar kommer och går som händelser som uppstår, är närvarande och försvinner när omständigheterna förändras.  

Plötsligt så är det möjligt att finna återhämtning mitt i den utmanande situation jag befinner mig i. När jag släppet taget om min längtan efter något annat istället för att diska disken, när jag slutar hoppas på att få andra svar av mina tonårsbarn eller att mina tankar ska upphöra och varken klänger i dom som om det skulle vara svaret på livets gåta eller motar mina upplevelser i dörren och försöker distrahera mig så avtar dräneringseffekten av min energi och jag börjar fylla på istället. Det är som att jag upptäcker en oändlig ocean av vila och stillhet. 

Hakuin Zenji avslutar sin klassiska text ”Lovsång till zazen” med: 

”Så väldig är den gränslösa samadhins himmel! 

Hur klart och genomskinligt är inte visdomens månsken? 

Vad finns det utanför oss? Vad är det vi saknar? 

Nirvana visar sig öppet inför våra ögon. 

Just den här kroppen är Buddha, och just det här är den Rena Lotusens Land.” 

(Tidigare sänt som ett avsnitt i Morgonandakten i P1 2018)