Sann kärlek...

"Kärlek har givit mig de högsta lyckorusen – ögonblicken då hela kroppen spritter av skratt och champagnebubbelglädje och man önskar att inget någonsin ska bli annorlunda än nu. Kärlek har också givit mig några av mina svartaste ögonblick i livet – när det darrande hjärtat brister av att inte känna sig älskad längre, när ens älskade tvillingsjäl säger att det är slut. Och magen knyter sig och svarta prickar seglar framför ögonen, benen blir darriga och svaga och andningen blir ytligare och ytligare tills panikattacken närmar sig med stormsteg.
Det här tror jag alla vi som sitter här runt radioapparaterna idag känner igen i någon mening. Vi har varit förälskade och blivit sårade. Och vi har huvudstupa kastat oss in i nästa förälskelse med känslan – om jag blir av med henne eller honom så kan jag inte leva längre.
Men är det sann kärlek? Från ett buddhistiskt perspektiv skulle jag svara nej. I ”Den sensuella kärlekens sutra” säger Buddha:

”Så som en apa hoppar från det ena trädet till det andra, så hoppar människor från den sensuella kärlekens ena fängelse till det andra”.

Vad menar Buddha när han säger att den sensuella kärleken skapar fängelser åt oss? Enligt Buddha kan man skilja mellan åtminstone tre former av kärlek – känslomässig kärlek, sensuell kärlek och sann kärlek. De första två liknar varandra i att de är villkorad kärlek, sann kärlek är utan gränser och villkor. De känslomässig och sensuell kärlek är också lika varandra i det att de skapar lidande för oss. Sann kärlek skapar inget lidande, sann kärlek skapar glädje.


Jag känner igen dessa beskrivningar i mitt liv. En övervägande del av mina kärlekar har varit villkorade på olika vis. Den här starka känslan som får mitt liv att tumla runt och som är beroende av hur vacker hon är på stranden i sommarnatten. Eller av att hon förstår mig så på djupet, hennes ögon som är som speglar och ser vad jag tänker och känner innan jag själv vet vad det är. Eller när känslan kommer sig av att vi har så roligt ihop och hon alltid finns där för mig och ställer upp. Varenda gång så blir jag  överväldigad av kärlek för att jag får ut något av det. För att hon ger mig något som jag tycker mig sakna. Med denna kärlek så följer också att jag sitter och undrar om hon inte egentligen älskar någon annan... eller åtminstone har börjat tröttna på mig. Svartsjukans demoner börjar röra på sig och misstänksamhet och kärlek verkar för några ögonblick vara ett. Och när hon plötsligt inte förstår hur jag menar – då kryper sig oron över att vi kanske inte är rätta för varandra trots allt smyga sig på. Precis som när hon inte en kväll känner för att hjälpa mig med disken, trots att jag gjorde det för henne igår. Då börjar jag tänka att aldrig mer jag tänker ställa upp om det ska låta på det här viset.

Och det som gav sådan lycka och vände upp och ner på livet, ställer plötsligt allt på ända igen. Men nu är det svartsjuka, bitterhet och misstänksamhet som tagit över. Varför är det så? För mig så framstår det som uppenbart att det beror på att denna form av kärlek är sprungen ur begär och därför villkorad – jag älskar dig så länge du ger mig något jag begär. Om du inte kan tillfredsställa mina begär så försvinner grunden för min kärlek. Men det för också med sig att vi lever i ständig rädsla för att förlora den vi älskar eftersom vi då inte längre får våra begär tillfredsställda. Så även mitt i den vildaste kärlekshistoria kan vi lida av rädsla för att ska lämna oss för någon annan.
Så länge vi baserar våra relationer på denna form av kärlek kommer den att skapa allt mer lidande – vi hoppar från det ena fängelset till det andra med Buddhas ord. Inom buddhismen så säger vi att vårt lidande kommer sig av att vi har tre sinnesgifter: girighet, hat och okunnighet. I den sensuella och känslomässiga kärleken som uppstår genom att vi begär något är alla tre närvarande. Girigheten i att vi vill stilla våra begär, okunnigheten i att vi tror att den ska göra oss bestående lyckliga och hatet i den ilska som riktas mot allt som hotar den. Eller som Dalai Lama uttryckte det:
Den passionerade kärleken och hat är bara olika nyanser, inte olika saker.


Dalai Lama menar ju inte att all kärlek är en annan nyans av hat, för vi vet ju alla att det finns en annan form av kärlek, vi har alla erfarit den. Den sanna kärleken. Den som bara smyger sig fram och växer i styrka ju mer vi uppmärksammar den. Den här kärleken som vi känner när vi inte förväntar oss någonting alls av personerna vi möter och älskar. Och som bara får lov att finnas där utan krav på motprestation. En kärlek som utgörs av kärleksfullhet – en önskan om att den andre ska vara lycklig, medkänsla – en önskan om att den andre ska slippa lidande, glädje – att glädjas med den andre, jämnmod – att kärleken inte förändras med omständigheterna.

Jag är övertygad om att vi alla kan välja att vattna de frön som låter sådan sann kärlek gro i oss och låta den stråla jämt ut över alla vi möter. Som dom efterlängtade strålarna från vårsolen i mars som får den frusna marken att töa upp och ge liv åt världen."
Denna text var grund för ett Vid dagens början i P1 för något år sedan. Det går att lyssna på programmet på min hemsida - Pake Hall Utveckling & Hälsa - under resurser.

Populära inlägg i den här bloggen

Återhämtning

Oro

Psykisk ohälsa och praktik - del 1