Pake Hall - zen, yoga, mindfulness och omställning

Under 17 dagar gick jag tillsammans med en grupp pilgrimer längs sommarvägar i ett idylliskt Sommar-Sverige. Vi gick för att bära vittnesmål om krig och svensk vapenexport. Att synliggöra det som osynliggörs - att kriget inte är något som bara sker "långt där borta", utan att alla vi som bor och lever i det här fridfulla och vackra landskapet med böljande sädesfält som skiftar i grönt, gult och svagt rött i topparna, med skogsstigar bland fur o gran, med små och stora hus längs de undanskymda vägarna och i små städer där livet ser ut att levas långt, långt bort från krigets skrämmande verklighet. Att bära vittnesmål - det innebär att lyssna med hjärtats öra för att tala med den helige Benedictus ord, eller med hela vår varelse för att låna ord från Bernie Glassman och Zen Peacemakers. Det vill säga att när vi bär vittnesmål så försöker vi se och lyssna till världens glädje och sorg, frid och lidande, hopp och förtvivlan ögonblick för ögonblick. En judisk bön - Shema ...

Hur är detta möjligt? Sverige upplåter en ofantligt stor yta för andra länder att träna krig i Norrland, är med och tränar för att vara "värdland" för militära styrkor vid behov, upplåter skärgården i Göteborg till stridsträning tillsammans med Nato och senare i sommar på Östkustens stränder. NEAT (North European Aerospace Testrange) är 24000 km2 stort i Norrbotten. Göteborgs skärgård är ett annat där utländsk militär får hyra in sig och träna krig. Att träna krig med NATO-styrkor i den upptrappade stämning som finns mellan Ryssland och väst just nu är djupt olyckligt. Det är inte att sända signaler som dämpar tonen. Sveriges regering bjuder in kriget till svensk mark och till svenskt vatten så som jag ser det.                                                    (Känsö - Göteborgs södra skärgård) Hur är det möjligt att inga höga röster höjs? Några få ...

28 juli 2012 så bröt sig syster Megan Rice, 82 år, och två andra personer in på ett område i Oak Ridge i Tennessee, USA som anrikar uran för kärnvapen och gjorde en icke-våldsaktion. De dömdes till böter och fängelse. Syster Megan Rice sa när domen föll: "Jag ångrar att jag inte gjorde detta för 70 år sedan!" Den 16 maj släpptes hon och de två andra i förtid. Budskapet hon vill föra fram är att arbetet fortsätte: " Avrusta kärnvapen." För mig är hennes kamp och historia en stark inspiration. Kan en kvinna i 80-års åldern aktivt arbeta för att avrusta den här världen, så kan vi andra... Och om en fängelsevistelse på ett par år inte knäcker henne utan det hon säger när hon kommer ut är: Vi fortsätter! Då väcks hopp. Vi kan alla hitta den här styrkan att arbeta för en annorlunda värld. Exakt hur vi gör det och vad vi behöver för stöd för detta är så klart olika. För mig så är min buddhistiska praktik, meditationen och yogan, viktiga ingredienser för att kunna g...

För lite över ett år sedan kom en idé till mig. Den kom sprungen ur en vanmakt och en känsla av att ständigt fastna i en separation i mötet med andras åsikter och tankar. Den kom sprungen ur en av dessa ändlösa diskussioner på sociala medier om flyktingar och ifall Sverige ska eller inte ska ta emot flyktingar. Det var en diskussion där jag uppfattade mig på ena sidan och många andra på den andra sidan. Ett tema som ofta kom upp i mina meningsmotståndares inlägg var att det inte var några "riktiga" flyktingar som kom hit, att de inte alls hade flytt från exempelvis krig och svåra umbäranden. Jag argumenterade ett tag och tyckte jag förde fram riktigt bra saker... men inget hände i debatten. Snarare så stod vi allt längre ifrån varandra. Och vanmakten, tröttheten, hopplösheten kom smygande över mig. Då slog det mig att jag egentligen inte visste så mycket om att leva i krig, att fly från krig eller hur vi i Sverige är i kontakt med krig och kanske till och med bidrar till ...