Pake Hall - zen, yoga, mindfulness och omställning

Jag kom på mig själv härom dagen. Det senaste åren har jag mer och mer upplevt att jag befinner mig i en djup personlig ekonomisk kris. Det har varit svårt med inköp av nya vinterkläder, juklapparna brände i plånboken eller i skuldkänslan över att inte kunna köpa vad barnen önskar sig, semesterplaner som har fått ändras, skjutas upp och till slut skjutits i sank, den stora försiktigheten i mataffären och nej, nej, nej till barnens önskemål om besök på badhus, bowlinghallen eller bio. Och när sinnet började tyngas ned av detta att inte ha råd med allt det här som vårt samhälle, reklam och media säger att vi ska ha råd med så öppnade jag plötsligt lite försiktigt på ögonen. Hur kommer det sig att jag känner mig fattig? Här sitter jag i Sverige med en lägenhet med vanlig, god svensk standard. Värme i elementen, flera rum, kylskåp, frys och fungerande spis. I kyskåpet har jag mat från alla olika delar av kostcirkeln och till och med lite glass i frysen. Garderoberna är fulla av kläder...

I mitt liv så blir det mer och mer uppenbart för mig att jag vill skala av och leva enklare. Frivillig enkelhet, downsizing och allt vad det kan kallas - ett privilegium för västerländsk medelklass kanske, men också något vi var och måste ta ställning till. Hur vill jag leva mitt liv? Hur kan jag leva så att jag skapar så lite lidande för mig själv och andra? För mig så handlar det om mitt "ekologiska fotavtryck", men också om att mitt springande i ekorrhjulet för att upprätthålla en viss standard leder till direkt lidande här och nu. Hos mig och hos nära och kära. Och så samtidigt den här paradoxen att jag lever som jag gör enligt gamla mönster, mönster som har skapats för att jag försöker minska lidandet - speciellt hos mig och mina allra närmsta. Ett sätt att skapa någon förmodad trygghet. Tack vare... eller på grund av... min praktik så ser jag mina mönster allt tydligare. Tydligheten pekar mot att mitt sätt att leva inte hjälper mig i min strävan. Istället leder det till...