Pake Hall - zen, yoga, mindfulness och omställning

  Tidens tendens  är att allt rullar på i en allt högre takt. I dagens samhälle så fylls våra liv av  ett ständigt ökat informationsflöde, måsten och förväntningar. Det är hämtning och lämning på förskolan med barn som inte vill ta på sig regnkläder och mössa, karriären på jobbet och att inte säga nej till det där jobbet som kan vara så utvecklande, vi ska svara på dom här mailen som ramlar in i en strid ström – och helst inte vänta tills imorgon. Mellan jobbet och mailen och  take   away -kaffet i pappersmugg ska vi helst inom gymmet och ta oss igenom ett Power-pass eftersom en sund och framgångsrik person har en sund och  vältränad kropp. Det är  facebooks -likes till vänners flygresor kors och tvärs över jorden, fantastisk mat och gulliga videos på katter.    När jag var yngre, så tog jag del av nyheterna ett par gånger om dagen. Dagens Eko, Rapport eller Aktuellt och kanske en morgontidning. Idag så lever jag i ett ständigt nyhet...

De senaste tre åren har jag levt med svår psykisk ohälsa i min familj. Under samma tid har jag dels arbetat med mindfulness och yoga tillsammans med grupper där många lider av psykisk ohälsa, dels arbetade jag inom skolans värld med barn, familjer och en organisation där barnens psykiska ohälsa stod i fokus från 2005 till 2016. Detta att leva tillsammans med någon som lider i sin vardag så mycket att de flesta av vardagslivets funktioner blir nedsatta till den grad att vad vi vanligtvis kallar "ett normalt liv" helt försvinner är oerhört ledsamt och dränerande. För den direkt drabbade personen blir det omöjligt att gå i skolan, att behålla ett jobb, att orka med sysslor i hemmet som diska, tvätta eller att ta hand om sig själv på olika vis, men jag har också kommit till insikt hur det drabbar närstående. Och detta trots att jag har alla dessa verktyg och den kunskap jag skaffat mig genom praktik och arbete under åren. Jag har under största delen av mitt vuxna liv haft...

Så var det dags igen. Dags att gå innanför de fysiska murarna och gå in till de som är berövade sin fysiska frihet för att ge dom en möjlighet att utforska mindfulness, sittande meditation och yoga. För mig så är det en känslomässigt stark upplevelse att komma innanför de låsta grindarna, lämna ifrån mig ID och telefon och slussas in i den låsta avdelningen. Jag känner ett fysiskt obehag inför att bli inlåst - även om jag rationellt vet om att det bara är för någon timme. Hur är det då att sitta här på 1, 2, 3 eller flera år? En reflektion som följer mig på vägen dit, under tiden och efteråt är: vad är frihet? Är jag egentligen fri? Visst är jag rent fysisk så väldigt mycket friare än de kvinnor jag åker till för att undervisa i mindfulness och yoga, men hur fast är jag i gamla reaktiva mönster som skapar lidande för mig och de i min närhet? Hur fri är jag egentligen i min vardag? Jag går nerför trapporna med en av Kriminalvårdens anställda som låser upp för mig och släpper in ...

Under 20 år så har Zen Peacemakers Order anordnat Bearing Witness Retreat i dödslägret Auschwitz-Birkenau. I dagarna kom en bok ut som innehåller vittnesmål från 80 deltagare under dessa 20 år - "Pearls of Ash & Awe - 20 Years of Bearing Witness in Auschwitz with Bernie Glassman & Zen Peacemakers" , redaktör Kathleen Battke . Jag fick medverka med en text som jag skrev efter 2013 års retreat. Boken är indelad i tre delar; den första handlar om grunderna för dessa retreat; den andra om vittnesmål från deltagare under åren; den tredje om framtida vägar för det som dessa retreat gett upphov till eller skapat möjligheter för. Vad behöver vi mer bära vittnesmål om? Vad gäller grunderna för Bearing Witness retreat i Zen Peacemakers Orders anda så är det värt att nämna några här: Interreligiositet ; att se och möta människor ur andra traditioner och grupper än de vi är vana att träffa och praktisera med. Council Circles ; delande av historier som meditation. Att ...

Jag kom på mig själv härom dagen. Det senaste åren har jag mer och mer upplevt att jag befinner mig i en djup personlig ekonomisk kris. Det har varit svårt med inköp av nya vinterkläder, juklapparna brände i plånboken eller i skuldkänslan över att inte kunna köpa vad barnen önskar sig, semesterplaner som har fått ändras, skjutas upp och till slut skjutits i sank, den stora försiktigheten i mataffären och nej, nej, nej till barnens önskemål om besök på badhus, bowlinghallen eller bio. Och när sinnet började tyngas ned av detta att inte ha råd med allt det här som vårt samhälle, reklam och media säger att vi ska ha råd med så öppnade jag plötsligt lite försiktigt på ögonen. Hur kommer det sig att jag känner mig fattig? Här sitter jag i Sverige med en lägenhet med vanlig, god svensk standard. Värme i elementen, flera rum, kylskåp, frys och fungerande spis. I kyskåpet har jag mat från alla olika delar av kostcirkeln och till och med lite glass i frysen. Garderoberna är fulla av kläder...

Jag kom på några tips jag själv skulle behöva i vardagen. Och vad det verkar så gör 95% av befolkningen behöva precis samma tips - oavsett om de är intresserade av det här med meditation. 10 tips för en mer mindful vardag Lägg ner din mobiltelefon var du än är just nu och rör den inte på 4 timmar.  Lägg ner din mobiltelefon, stäng av den (inte bara sätta den på flight mode eller stänga av ljudet  - stäng av den) och uppmärksamma hur det känns den första timmen. Se sedan hur det känns den andra timmen. Därefter hur känns det att inte sätta på den förrän till lunch nästa dag? Lägg ner din mobiltelefon i jackfickan och rör den inte igen. Nej, inte ens för att ringa hem från affären för att kolla om du behöver köpa en liter mjölk eller två liter. Lägg ner din mobiltelefon i fickan, men stäng av både ljud och vibration först, när du åker kollektivt. Se de andra människorna som du åker med. Uppmärksamma hur det är att dela ett utrymme med andra, utan att försvinn...

Detta kan ses som en fortsättning på förra blogginlägget "Från kudden och ut i världen..."  - hur undviker vi att fastna i en dualism mellan formell meditation och resten av livet? För mig är det fortfarande något jag måste vara observant på i mitt liv. En fälla som lätt slår igen när jag inte är uppmärksam. Helt plötsligt så står jag där på jobbet och ältar hur tråkigt det är och hur mycket jag längtar till mindfulnesskursen jag ska hålla, zazen på Göteborg Zen Center , till att få kasta mig in i Primary Series på yogamattan en tidig mysoreklass på Ashtanga Yoga Shala . Men idag är det ändå en stor skillnad mot när jag började i desperation med meditation för många år sedan. Några viktiga poänger för att föra med oss vår meditations-/yogapraktik ut i livet är kanske på sin plats innan tipsen kommer. Praktiken i sig leder dit... Men det kan ta tid. En god lärare är till hjälp för att inte fastna. Guruji, Pattabhi Jois, är känd för att ha sagt: "Practice and all is co...

Här pratar Michael Stone - yogalärare, buddhistisk meditationslärare, författare och social aktivist - om frågor den här bloggen handlar om. Han tar bland annat upp att i vissa meditations-/kontemplationstraditioner menar att Uppvaknande handlar om att se att det som bevittnar på avstånd ses som Uppvaknande. Att det är som att sitta i en biosalong och se att vi inte är filmen. Men han menar att Uppvaknande är något annat - det är att ifrån den insikten och erfarenheten ta ett steg rakt in i upplevelsen och bli ett med den. Att Uppvaknande och  intimitet med Detta , livet som är just nu, är samma sak. Han presenterar det här som en ny sak, men jag skulle säga att det är traditionell zen-undervisning. Bland annat så citerar han zenmästaren Ummon som ska ha svarat på frågan: Vad är Uppvaknande? Ummon svarade: Ett lämpligt svar. I övrigt så säger Michael Stone det på ett väldigt bra sätt i den här intervjun. Sista helgen i augusti 2015 kommer han till Göteborg och Ashtanga Yog...

När jag började meditera så fanns det flera brännande skäl som motiverade mig. Ett var att jag längtade efter Uppvaknande, att se världen och mig själv precis som jag är, att se igenom alla illusioner och alla begär. En annan var att jag befann mig i akut kris i livet och famlade efter fotfäste - jag ville bli av med mina tvivel och min ångest. Det var en period då jag drabbades av panikartad ångest; andhämtningen blev ytligare och ytligare, pulsen ökade och jag kände mig instängd i en bubbla och bara väntade i skräck på att den skulle spricka. Min känsla var att när den sprack så skulle det vara över..Livet skulle vara slut. Det fanns alltså en längtan efter Uppvaknande, att se min Sanna Natur och en längtan efter att bli av med detta lidande som jag bar runt på. Mitt svar på detta var att börja med daglig, formell meditation. Första gången jag satte mig ner för att göra zazen; med upprätt sittställning, benen i kors, händerna framför naveln och tummarna som precis nuddade vid var...

Dipa Ma (1911-1989) var en indisk änka och ensamstående mamma som blev en stor meditationslärare mot alla odds. Hon kände tidigt en längtan efter den buddhistiska vägen, men det var inte förrän hennes man dog som hon på allvar började studera meditation. Hon är känd som en lärare som förkroppsligade kärleksfullhet, vänlighet och stillhet. 10 lärdomar från Dipa Ma för meditationspraktik: Håll dig till en meditationspraktik - speciellt när det börjar bli svårt och utmanande. Meditera varje dag. Alla situationer är möjliga att arbeta med, att se som öppningar till att fördjupa sin meditation. Utöva tålamod. Befria ditt Sinne. Kyl ner, släck de känslomässiga stormarna. Ha roligt på vägen. Lev i enkelhet. Odla en attityd av att välsigna vad som än kommer i din väg. Det är en cirkulär resa.

För mig så har det varit oerhört betydelsefullt att ha en daglig praktik av meditation och yoga i mitt liv. När jag på allvar började praktisera zazen - zenbuddhistisk meditation - så gjorde jag ett åtagande: att göra sittande meditation varje dag i två år och därefter utvärdera om det var något jag skulle fortsätta med eller inte. I efterhand är jag väldigt tacksam för att jag tog på mig detta löfte. Då jag stod med fötterna i punk- och aktivismmyllan var inte religion det självklara inslaget i livet. Speciellt inte organiserad och institutionellt religiöst utövande. Ändå så fanns det något i buddhismen som lockade och drog, något som gjorde att jag kände mig väldigt hemma i hur världen förklarades. Jag hade provat meditation i små doser tidigare, men aldrig fått det att bli något som självklart ingick i mitt liv, trots att det kändes bra eller intressant när jag provat. Så när jag hamnade i en djupare livskris och kom ihåg att det fanns ju något i buddhismen och kanske speciel...

28 juli 2012 så bröt sig syster Megan Rice, 82 år, och två andra personer in på ett område i Oak Ridge i Tennessee, USA som anrikar uran för kärnvapen och gjorde en icke-våldsaktion. De dömdes till böter och fängelse. Syster Megan Rice sa när domen föll: "Jag ångrar att jag inte gjorde detta för 70 år sedan!" Den 16 maj släpptes hon och de två andra i förtid. Budskapet hon vill föra fram är att arbetet fortsätte: " Avrusta kärnvapen." För mig är hennes kamp och historia en stark inspiration. Kan en kvinna i 80-års åldern aktivt arbeta för att avrusta den här världen, så kan vi andra... Och om en fängelsevistelse på ett par år inte knäcker henne utan det hon säger när hon kommer ut är: Vi fortsätter! Då väcks hopp. Vi kan alla hitta den här styrkan att arbeta för en annorlunda värld. Exakt hur vi gör det och vad vi behöver för stöd för detta är så klart olika. För mig så är min buddhistiska praktik, meditationen och yogan, viktiga ingredienser för att kunna g...

Igår började en ny serie på svt2 - "De superrika" . Bilderna på tv:n, kommentarerna från de intervjuade, de historiska tillbakablickarna... Allt det där fick mig att må fysiskt illa och känna hur en frustration och ilska rörde sig i kroppen. Vad handlar den då om? Den utgår från det faktum att de ekonomiska skillnaderna i världen ökat dramatiskt sedan 1970-talet. Då slog en ekonomisk doktrin igenom som gick ut på att välståendet skulle sippra ner och spridas om de väldigt rika fick möjligheter att bli ännu rikare. Därför var skattelättnader vägen framåt. USA och Storbrittanien var länderna som gick i bräschen för denna trend. Hur har det då gått lite över 30 år senare? Förmögenhetsfördelningen i världen har blivit otroligt mycket mer ojämlik. De fattigares inkomster har stagnerat och de rikaste har ökat sina förmögenheter många gånger om.  Occupy-rörelsen satte fingret på detta för några år sedan och arbetade för att lyfta upp frågan på agendan. We are the 99% va...