Psykisk ohälsa och praktik - del 1

De senaste tre åren har jag levt med svår psykisk ohälsa i min familj. Under samma tid har jag dels arbetat med mindfulness och yoga tillsammans med grupper där många lider av psykisk ohälsa, dels arbetade jag inom skolans värld med barn, familjer och en organisation där barnens psykiska ohälsa stod i fokus från 2005 till 2016.



Detta att leva tillsammans med någon som lider i sin vardag så mycket att de flesta av vardagslivets funktioner blir nedsatta till den grad att vad vi vanligtvis kallar "ett normalt liv" helt försvinner är oerhört ledsamt och dränerande. För den direkt drabbade personen blir det omöjligt att gå i skolan, att behålla ett jobb, att orka med sysslor i hemmet som diska, tvätta eller att ta hand om sig själv på olika vis, men jag har också kommit till insikt hur det drabbar närstående. Och detta trots att jag har alla dessa verktyg och den kunskap jag skaffat mig genom praktik och arbete under åren.

Jag har under största delen av mitt vuxna liv haft möjligheten att möta olika utmanande emotioner och kriser med hjälp av meditation och de insikter jag funnit genom att hängivet praktisera dagligen. Det innebär inte att jag har gått igenom dessa krockar med livets verklighet osårad. Vissa gånger har det varit långt till stillhet och balans och jag har gjort och sagt saker jag ångrat efteråt, eller hängivit mig åt beteenden som inte varit hjälpsamma för mig. Med åren har det dock varit allt lättare att inte fastna i destruktiva mönster och ältande av min personliga historia. Med åren har det varit allt lättare att släppa taget och bevittna vad som sker i kropp och sinne, och därefter agera på ett lite mer kärleksfullt och medkännande vis.



Mindfulness, meditation och yoga har varit en livlina för mig i så många situationer, under så många år när lidande har drabbat mig själv i första person. När jag fallit för gamla mönster i tankar, när känslostormar har blåst, eller när fysisk smärta har haft mig i sitt grepp - då har jag haft ganska lätt att komma ihåg att komma ihåg. Att vända uppmärksamheten till andetaget, till kroppen, till det som är här och nu.

Men så var det detta med lidande som drabbar andra. Lidande som drabbar de som står mig närmast i livet... Först märkte jag det inte, jag märkte inte hur detta var annorlunda mot annat lidande jag erfor. Kanske var det för att jag någonstans bar på idéen att detta lidande drabbade någon annan och jag i viss mån var förskonad. Jag separerade mig från det, såg det på avstånd och trodde att jag själv var i någon form av stabilitet, även när det kändes som om hjärtat gick i tusen bitar och tankarna for runt, runt i huvudet på natten. Sakta, men säkert drogs jag in i en form av "medberoende" eller medsjuklighet och smittades av de emotioner som fanns i hemmet. Jag började tassa runt på tå, jag började bli mer passiv i relation, jag tappade ork och energi. Till en början gick det så långsamt att jag tror inte att jag såg det klart.

Vad jag blivit smärtsamt medveten om är hur mycket svårare det varit för mig att kärleksfullt och med visdom använda de metoder och verktyg jag har i min praktik för att möta detta lidande och den sorg och skam det innebär att leva med någon som mår väldigt dåligt. Sorgen över att någon jag älskar lider så, skammen över att inte kunna hjälpa, inte räcka till.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mellanrum

Återhämtning