Löften och praktik
”Alla oräkneliga varelser förbinder jag mig
att befria.
Ändlösa blinda begär förbinder jag mig att
genomskåda.
Dharmaportar utan gräns förbinder jag mig
att öppna.
Buddhas oändliga väg förbinder jag mig att
leva.”
Dessa löften tar jag som zenutövare
varje dag. Ofta flera gånger varje dag. I vår tradition kallar vi dem ”Bodhisattvalöften”. En bodhisattva är
någon som nått upplysning men väljer att stanna kvar i samsara - den här
världen av lidande, för att hjälpa andra att nå upplysning och befrielse från
lidande. Att bli en bodhisattva, att nå upplysning för andras skull, skulle man
kunna säga vara ett ideal inom zenbuddhismen. Det är stora löften. Så stora att
det skulle vara lätt att börja misströsta. ”O, nej – nu bröt jag mot min
föresats igen!” Och samtidigt är de självklara och lätta att uttala. För de
kommer ur vår natur, de har en klangbotten i vårt innersta. Denna djupa önskan
att minska andra varelsers lidande och anstränga sig för att andra ska känna
mer lycka. Det är något vi delar med alla varelser. Önskan att inte lida och
att känna lycka. Så även om dessa ord verkar skapa oöverstigliga hinder… ”att
befria alla varelser” eller ”att
genomskåda ändlösa begär”, så behöver
vi inte misströsta. Ord är magiska. Någonting händer med världen när vi uttalar
dem, när vi sätter ord på vår strävan. Det kan vara ”att leva Buddhas väg”, det kan vara ”att sluta röka”, det kan vara ”älska
dig i nöd och lust tills döden skiljer oss åt”. Om det är ett löfte som
bottnar från vårt inre i en sann längtan så har orden en starkt förändrande
kraft.
Jag minns en natt en gång.
Augustivärmen och insekterna var där och jag var inblandad i en kamp på liv och
död med mitt sug efter ännu en cigarrett. Bara en till. Men så sa jag till mig
själv att från och med nu är jag ingen Rökare längre, jag lovar att inte vara
slav under mitt nikotinbehov. Och insekterna surrade mot lampan och jag
somnade. Och vaknade till en ny värld. En ny värld som var nästan precis
likadan som den jag somnade ifrån. Suget sög tag i mig och jag kallsvettades och jag hade svårt
att koncentrera mig på de enklaste sysslor. Men min uttalade strävan hade
förändrat något för alltid. Jag var
ingen rökare längre, det fanns ingen anledning att ge efter. Vad fanns det att
ge efter för? Min strävan, mina ord, bar mig vidare. Genom sensommaren, mot
höstfärgerna och det fysiska begäret efter nikotin fanns inte längre kvar.
Jag minns en gång att jag älskade
en kvinna, men inte slutade leta efter andra. Att jag trots allt höll en liten,
liten öppning kvar och tänkte att gräset kanske var grönare där… eller där. Och
att det sårade och gjorde det svårt att fördjupa den relation jag egentligen
bara ville landa i. Så en vårdag vid ett köpcentra med en sidoförälskelse i
huvudet så tog jag ett löfte om att lägga all sexuell energi in i just den relationen. Ett löfte om att inte
missbruka min sexualitet. Att inte vända på huvudet och se om gräset kunde vara
grönare på andra sidan. Och som
kärleken växte med det löftet. Och annat gräs blev plötsligt helt ointressant.
Jag minns att jag en gång började
göra zazen, zenbuddhistisk meditation, för att jag inte var helt tillfreds med
hur jag upplevde världen, att det fattades något. Och där satt jag på kudden,
med så upprätt ställning jag förmådde och ömmande ben och försökte hålla mig
till min övning för att själv finna stillhet i denna kaotiska värld. Så en
morgon när jag sa de fyra löftena:
”Alla oräkneliga
varelser förbinder jag mig att befria.
Ändlösa blinda
begär förbinder jag mig att genomskåda.
Dharmaportar
utan gräns förbinder jag mig att öppna.
Buddhas oändliga väg förbinder jag mig att leva”
Då var det inte längre för mig jag
satt där på kudden och mediterade. Det var för alla varelsers skull. Vid
middagen den dagen fick min dåvarande sambo ett smärre utbrott när jag inte kände
att jag kunde äta köttet hon tillagat. ”Varför hade du inte sagt något
tidigare, att du funderade på att bli vegetarian igen?”, undrade hon…med viss
rätt kanske. Men det var inget jag gått och tänkt på. Ordens magi hade gripit
mig och slagit an något inom mig. Helt plötsligt var strävan klar för mig. Jag
kunde inte njuta av någon annan varelses lidande.
Kanja Odland-roshi, skriver i en artikel i Zenbuddhistiska Samfundets medlemstidning Zendo, om bodhisattvalöftena att det i svenska akademins ordlista står att löfte
betyder: ”en utfästelse, en försäkran att vilja göra något, att handla på ett
visst sätt som är till gagn för någon.” På sanskrit är ordet för löfte
pranidhana som kan ha betydelsen; ingång, riktning, strävan, ansträngning och
respektfullt beteende. Så man kan förstå ett löfte som något som är en ingång
till något nytt, en vilja att handla på ett visst sätt som är till gagn för
någon och en riktning som kräver en ansträngning. Ett löfte är en möjlighet att
minska lidandet och öka lyckan, men det kräver ansträngning och att ständigt
förnya detta löfte från sitt inre. Och även om vi inte fullt ut lever upp till
våra löften hela tiden så är det ingen orsak till att inte ta dem. Istället bör
vi fråga oss, hur kan jag på bästa sätt leva upp till min strävan just nu?
”Befria alla varelser…” Här står jag
nu med en varelse, min dotter på 7 år som gråter över ett osynligt sår på
pekfingret och vill ha plåster, där kommer min 15-årige bonusson och pratar hål
i huvudet på mig om vilka vapen man kan skjuta monster med i tv-spelet Halo 3.
Två kännande varelser av alla oräkneliga som inte vill lida och som vill känna
lycka. Hur möter jag dem med medkänsla, kärleksfullhet, generositet och tålamod
just i det dem befinner sig?
Vilka löften är vi redo att avge
just nu? Vilka ord från vårt innersta vill vi yttra som är en strävan att vilja
göra något på ett respektfullt sätt för andra? Tror vi att det spelar någon
roll vad vi väljer att rikta vår energi mot?
Zenmästaren Sheng Yen säger:
”Den högsta
formen av löfte är ett grundläggande löfte som ständigt förnyas; som löftet att
komma till uppvaknande för andras skull. Man fortsätter att förverkliga löftet
oberoende av hälsotillstånd eller motstånd och hinder som framträder. Om man
har tagit sådana löften så påminner man sig ständigt om att fortsätta. När vi
reflekterar över vårt eget fysiska tillstånd så kan vi se att vår energi och
livskraft är begränsad och föränderlig. Men med hjälp av hängivenhet och löften
är det möjligt att trots begränsade resurser uppnå obegränsade resultat.”
Kommentarer
Skicka en kommentar