Pake Hall - zen, yoga, mindfulness och omställning

Jag tror det var Sheng Yen, den kinesiska Cha’n mästaren, som vid ett tillfälle fick frågan: Vad är det viktigaste i överföringen av buddhismen från öst till väst? Vad är det vi inte får tappa bort? Han sa: Sittställningen och andetaget. Jag får en uppfattning att vi ibland varken tar hållningen eller andetaget på allvar, vi får för oss att det handlar om något helt annat. Vår zazen hamnar kanske lätt uppe i huvudet och det blir någon form av tankelek. Vi tappar sittställning och andetag och gör kanske inte zazen alls. Zazen är en väldigt fysisk övning. Den är väldigt kroppslig. Varför gör vi det här? Vi sitter här för att erfara världen precis som den är, för att vakna upp.  Och hur kan vi vakna upp och erfara världen precis som den är? Vi kan bara erfara världen i den här kroppen. Vår zazen sker alltid i den här kroppen. I ” Zens tre pelare”, så pratar Yasutani-roshi i de inledande föreläsningarna om Zen för nya studenter om olika övningar. Han pratar om andningsövningar...

"Kärlek har givit mig de högsta lyckorusen – ögonblicken då hela kroppen spritter av skratt och champagnebubbelglädje och man önskar att inget någonsin ska bli annorlunda än nu. Kärlek har också givit mig några av mina svartaste ögonblick i livet – när det darrande hjärtat brister av att inte känna sig älskad längre, när ens älskade tvillingsjäl säger att det är slut. Och magen knyter sig och svarta prickar seglar framför ögonen, benen blir darriga och svaga och andningen blir ytligare och ytligare tills panikattacken närmar sig med stormsteg. Det här tror jag alla vi som sitter här runt radioapparaterna idag känner igen i någon mening. Vi har varit förälskade och blivit sårade. Och vi har huvudstupa kastat oss in i nästa förälskelse med känslan – om jag blir av med henne eller honom så kan jag inte leva längre. Men är det sann kärlek? Från ett buddhistiskt perspektiv skulle jag svara nej. I ”Den sensuella kärlekens sutra” säger Buddha: ”Så som en apa hoppar från det ena ...