Sittställning och andetag
Jag tror det var Sheng Yen, den kinesiska Cha’n mästaren, som vid ett
tillfälle fick frågan: Vad är det
viktigaste i överföringen av buddhismen från öst till väst? Vad är det vi inte
får tappa bort? Han sa: Sittställningen
och andetaget.
Jag får en uppfattning att vi ibland varken tar hållningen eller
andetaget på allvar, vi får för oss att det handlar om något helt annat. Vår
zazen hamnar kanske lätt uppe i huvudet och det blir någon form av tankelek. Vi
tappar sittställning och andetag och gör kanske inte zazen alls. Zazen är en
väldigt fysisk övning. Den är väldigt kroppslig. Varför gör vi det här? Vi
sitter här för att erfara världen precis som den är, för att vakna upp. Och hur kan vi vakna upp och erfara världen
precis som den är? Vi kan bara erfara världen i den här kroppen. Vår zazen sker
alltid i den här kroppen. I ”Zens tre
pelare”, så pratar Yasutani-roshi i de inledande föreläsningarna om Zen för
nya studenter om olika övningar. Han pratar om andningsövningar som bygger
joiriki, koncentrationskraft, om koanstudier och kensho och om shikantaza – att
endast sitta, mujodo no taigen – den högsta vägen, att endast sitta. Så
hållningen och andetaget.
En yogalärare som heter Richard Freeman har berättat att när han på
60-talet flyttade till USA från Kanada så letade han efter ett yogaställe
eftersom han redan börjat praktisera yoga, men han hittade inget. Detta var ju
före yoga-boomen. Istället hittade han ett Zen Center. Och där lärde de ut
åtminstone en asana, och den var väldigt bra – den sittande ställningen.
Attityder i meditativ praktik
Kanske glömmer vi lätt att sittställningen, precis som ställningarna är en del av yogan, är en del av zazen. Ibland pratar jag om det här på
introduktionerna – att det finns olika attityder vi försöker odla i praktiken.
Det finns en attityd av nyfikenhet, nybörjarsinne, ni vet
som Suzuki-roshi skriver om i ”Zen Mind;
Beginner’s Mind”. Kan vi odla en attityd av nyfikenhet och möta varje
ögonblick som om det var på nytt? En kraftfull nyfikenhet på vad som än dyker
upp.
Vi försöker hitta en attityd av tålamod, att vi kan sitta med vad
som än dyker upp, att vi kan vara med vad som än uppenbarar sig i vårt liv.
Smärta dyker upp – självklart är det så och vi försöker vara med det. De vi
älskar försvinner från oss – självklart är det så, och vi försöker vara öppna
med det. När kroppen åldras och gör ont
och inte alltid verkar så attraktiv som man hoppades – kan vi ha tålamod med
det?
Kan vi odla en attityd av acceptans? Är det möjligt att i
praktiken sitta med en acceptans av vad som än är just nu? Eller kanske vi
skulle översätta acceptans med att se klart – ja, just det så här är det just
nu.
Kan vi i det också hitta en
attityd av icke-dömande, icke-värderande? Kan vi någonstans hitta bortom
rätt eller fel? Ni vet när vi i zazen sitter och vi tänker en tanke och sedan
börjar döma den som att den får jag inte lov att tänka nu, det här var fel, jag
ska ju göra meditation, det här var en dålig eller bra tanke… Kan vi komma
bortom det där? Att det är som den sufiska poeten Rumi skrev: ”bortom våra
idéer om rätt och fel så finns ett fält, jag möter dig där”. Kan vi praktisera
och odla en attityd av att icke-dömande kring vad som än dyker upp? Och kan vi
se om det går att mötas där?
Vi försöker hitta en attityd av icke-strävan. Alla som är här idag
kom förstås hit med en strävan. Kanske vi ville vakna upp, eller koncentrera
oss bättre, stilla ett upprört sinne… Vi hade en strävan när kom hit, men när
vi sätter oss ner behöver vi försöka odla en attityd av icke-strävan. Eftersom
vi redan är framme och vi inte ska någonstans så behöver vi släppa på vår
strävan. Om strävan är att gå mot det där grönare gräset som är på Andra sidan,
så är det som om det försvinner – swooosh – så fort vi kliver mot det. Att
endast sitta, ingen strävan mot att komma någonstans, vi är redan här!
Vi försöker hitta och odla en slags attityd av tillit. Tillit till att
det finns någon grundläggande visdom, eller att vi faktiskt är ok som vi är
just nu. Som Hakuin säger: ”Nirvana visar
sig öppet inför våra ögon. Vad finns det utanför? Vad är det jag saknar?”
Jag är kanske i grunden ok? Insikten om vad som behövs i det här ögonblicket
kanske finns här, jag kanske inte behöver söka utanför mig själv.
En attityd som vi ofta påminns om är den att släppa taget. Vad som än
dyker upp – så släpp taget och återgå till övningen. Zazen handlar inte om att
jaga sinnestillstånd eller speciella upplevelser. Men att släppa taget innebär
ju inte att vi försöker slänga bort något som stör oss. Kanske det är bättre
att uttrycka det som att vi sitter med vår upplevelse med en öppen hand – mer
som ”Let it be”. Vi greppar inte om
behag, vi stöter inte bort obehag. Den öppna handen håller alla upplevelser.
Lite som Beatles sjöng. Även det här kommer att försvinna av sig själv så vi
odlar en attityd av att bara släppa taget/låta vara vad som än är här.
Och runt om dom här attityderna finns så klart Brahma Viharas, de himmelska sinnestillstånden. I grunden i vårt
sittande så kan vi odla metta, en kärleksfull vänlighet, en
villkorslös kärleksfull vänlighet. En vänlighet i varje andetag vi andas ut och
andas in. Inte för att jag andas in på det ena eller andra sättet, eller för
att jag sitter rätt och andas rätt, utan bara för att jag andas in och för att
jag andas ut. Bara för att jag sitter här just nu. Vi kan låta karuna,
medkänsla, omfamna alla dessa attityder och vårt sittande just här och nu. Bara
för att vi ser smärtan, lidandet, otillfredsställelsen och vi vill göra vårt bästa
för att lindra det här och nu. Den tredje aspekten av sinnestillstånden är mudita, glädje, förmågan att glädjas
över det som är här just nu. Vi kan också tänka att det är ett tillstånd av
tacksamhet över att universum faller ihop precis här just nu i detta ögonblick
och erbjuder denna erfarenheten. Vad skulle vi kunna plocka bort? Och vi har
till sist upekkha, sinnesbalans, att inte dras med av gillande och
ogillande, behag och obehag och klängande eller bortstötande som reaktion på
det.
Jag tänker att alla dessa attityder och sinnestillstånd manifesterar
sig fysiskt i vår sittställning och i vårt andetag i zazen. Väldigt enkelt
skulle vi kunna säga: vi sitter med en stark rygg och ett öppet hjärta. Det
innehåller alla dessa attityder och sinnestillstånd. Så rent praktiskt och
konkret i kroppen så har vi faktiskt den här starka ryggraden som bär hela
kroppen, fundamentet av sittbenen och knän mot underlaget som kroppslig
manifestation av tålamod. Oavsett vilka tankar, känslor eller förnimmelser som
än dyker upp i mitt sinne så sitter jag kvar med det som är. En stark rygg och
ett starkt fundament. Det är som om nedre delen av kroppen var foten av ett
berg. Vilka tankestormar, känsloregn som än piskar bergets sidor så står berget
kvar. Vi dras inte med.
Och vi har det här fundamentet av benen och sittbenen manifestation av
icke-strävan. Vi reser oss inte upp och går. Just det här ögonblicket är det
här vårt liv och vi stannar här. Just denna stillhet är också i sig en manifestation av Icke-dömande. Oavsett vad vi möter just nu så dömer och värderar vi inte det, försöker inte greppa och inte stöta bort. Vi stannar med det som är - i stillhet.
Vi har vår öppna bröstkorg – vi andas in och håller hjärtat vara
öppet. En manifestation av acceptans. Vi släpper in och släpper iväg vilka
tankar, känslor eller förnimmelser det än må vara – vi slåss inte mot våra
upplevelser. Vi försöker inte hålla något på avstånd och vi försöker inte
heller hålla något kvar. Den öppna bröstkorgen, det öppna hjärtat låter saker
och ting komma och gå.
I zen så sitter vi med en slag mjuk blick, längs näsan mot väggen. Det
är en fysisk manifestation av nybörjarsinnet, av nyfikenhet. Vi tar in dom
sinnesintryck som är här, det handlar inte om att stänga ute intryck, sömn,
vila eller avslappning i sig, utan vakenhet och nyfikenhet. Vad är här just nu?
Vad är detta? Vad är just detta? Och samtidigt så har vi i vår blick den här
sinnesbalansen. I den mjuka blicken mot väggen så värdesätter vi inte en punkt
mer än någon annan. Vi låter uppmärksamheten vara lika stor på allting som
kommer i vårt synfält. Försvinner något ur vårt synfält så låter vi det göra
det.
Tilliten manifestar vi i att vi sitter kvar här. Vi sitter kvar här –
oavsett om det är roligt eller tråkigt, lätt eller svårt. Oavsett så sitter vi
kvar som en tillit att ”även jag”. Nirvana är precis här, jag sitter kvar tills
klockan plingar igen.
Släppa taget, att låta vara, kan sägas manifesteras av vårt andetag i
zazen. Vi försöker inte kontrollera vår andning. Andetaget får komma och gå
helt i sin egen takt. Universum sköter vår andning åt oss. Vi behöver inte göra
någonting, utan kan bara släppa taget och låta det vara.
Och självklart så ger dessa attityder i sig en slags vakenhet, klarhet
– och det manifestar sig i vår upprätta hållning. Vi står inte i pass och
vrålstirrar. Det är en slags avslappnad och mjuk upprätthet och vakenhet. En
ansträngningslös ansträngning i kroppen som ger vår upprätta sittställning. Det är lätt hänt att vi antingen sitter och
kämpar och spänner oss. Då kan vi släppa taget och slappna av till kropp och
sinne igen för att därifrån hitta tillbaka till den här mjuka manifestationen
av vakenhet som vår avspända upprätta ställning ger. En annan tendens är att
falla igenom helt och låta ryggen falla in i en djup svank och låsa ryggen där.
Det kan kännas väldigt rakt där, men vi har då tappat den här naturliga
vakenheten i vår avslappnade upprätta ställning. För att motverka det kan vi
låta spetsen av svanskotan sugas försiktigt in mellan benen så att svanken
minskar och trycket på de nedre kotorna avtar. Vi balanserar ryggraden.
De sex paramitas
Ett annat sätt att prata om sittställning och andetaget som kanske är
mer zen… På altaret där bakom så har vi olika saker som symboliserar de
sex paramitas. Paramitas som står för sätt att ta sig över till andra
sidan. Att ta sig över till andra sidan står här för att ta sig över från
okunnighet till Uppvaknande.
Kyosakun är exmempelvis en symbol, representation för dana
paramita, perfekt generositet. Så när vi går runt med kysosakun så är
det inte för att straffa alla som sitter snett, eller somnat, det är för att ge
energi till den som sitter, utan att fastna i någon dualism av att det finns
någonting att ge, någon som ger och någon som tar emot. Sila paramita, perfekt
upprätt leverne, symboliseras av rökelsen som osynligt sprider sin väldoft i
rummet. Shanti paramita, perfekt tålamod, symboliseras av frukten som
mognar långsamt. Virya paramita, perfekt energi, strävan, intention, i blomman
som bara vill få slå ut och med kraft och självklarhet gör just det. Dhyana
paramita, perfekt meditation, symboliserars av ljusen som med sin klara
låga lyser upp rummet. Till slut har vi prajna paramita, perfekt visdom, som
får symboliseras av Buddhan på altaret
Men alla de här paramitas kan vi också se som manifesterade i vår
sittställning och i vårt andetag.
Prajna paramita skulle vi kunna
säga symboliseras av vår sittställning – i alla fall om vi sitter i full lotus.
Prajna paramita är den icke-dualistiska
visdomen, och när vi i full lotus lägger upp höger fot på vänster lår och
vänster fot på höger lår är det inte längre så att höger och vänster gäller
längre. Det är varken ett eller två ben, en manifestation av icke-dualism i
sittandet. Shanti kan ses som en
manifesation i den starka ryggraden. Vi har virya
paramita i vår upprätta hållning. Dhyana
kan sägas vara i ögonen, precis som lågans ljus lyser upp rymmet så ser vi
klart på allt som är här. Ljuset diskriminerar inte när det lyser upp rummet
och vår blick diskriminerar inte mellan synintrycken. Med fullkomlig klarhet så
ser vi vårt liv precis som det är.
Dana paramita, perfekt
generositet, i det öppna hjärtat. Vi ger oss själva helt och fullt till den här
övningen, till det här ögonblicket, det här andetaget.
Sila paramita, perfekt upprätt
leverne. Stillhet i kropp, stillhet i sinne. På något sätt bortom våra tankar
om rätt och fel. I stillheten så är vi här och nu på det där fältet bortom rätt
och fel där vi kan mötas. Var finns rätt sätt att leva, var finns fel sätt att
leva? I den här stillheten i kropp och sinne så finns ingen intention att
manipulera omvärlden så att Jaget får något, att det kan skydda sig på någon
annans bekostnad. Kan det vara den här attityden vi tar med oss utanför zendon
när vi försöker leva föreskrifterna vart vi än är?
Så istället för att bara betrakta sittställningen som något som bara
gör att det ser städat och snyggt ut i rummet, estetiskt rätt. Eller något
jobbigt som jag måste underkasta mig för att få lov att sitta här tillsammans
med er andra, så kanske jag istället kan försöka odla en medvetenhet om
sittställningen och andetaget. Att hela tiden komma tillbaka till
sittställningen, precis som jag kommer tillbaka till andetaget, till hara, till
frågan – om uppmärksamheten dragit iväg en stund. Varje ögonblick bara komma
tillbaka till sittställning och andetag.
Och för att det inte ska bli alltför japanskt, macho-samurajaktigt när
vi närmar oss det här och bara sitter och plågar oss i sittställningen och
pressa oss igenom smärtan, så kanske Brahma
Viharas kan vara till hjälp. Alla sinnestillstånden kan egentligen
sammanfattas i det första sinnestillståndet – metta – villkorslös kärleksfull vänlighet. Att låta den manifestar
sig genom att ha en liten antydan till ett leende närvarande i sittställningen.
Det kanske vi alla kan hitta genom att föra uppmärksamheten till taket av
gommen, till den mjuka delen av gommen och låta det området slappna av, mjukna
lite till och sedan utvidga sig som om en blomma börjar slå ut. Det är vad som
händer precis när vi ska till att le. Kan det få finnas med i sittställningen
vad som än dyker upp? Vi kan också lägga uppmärksamheten komma till roten av
tungan och låta den bli tung och vidga sig lätt mot de nedre kindtänderna. Det
händer också precis när vi ska börja le. Kan vi låta detta vara närvarande i
sittställningen på samma sätt som när vi har sittben och knän i kontakt med
underlaget? Kan den här antydan till ett leende vara en del av hållningen? Vi
kan låta det vara som en manifestation av vänlighet i kroppen. När de mörka
tankarna, tvivlet på om jag duger till zazen, smärtan i rygg eller knä sedan
dyker upp så kanske vi kan möta även det med ett inre leende, med en attityd av
villkorslös vänlighet? När meningslösheten kommer rullande in över oss så
kanske vi kan möta även det med ett leende? Det som ofta händer när vi sitter
är att vi tappar bort uppmärksamheten och börjar klänga i saker eller försöker
stöta bort dom så spänner sig kroppen. Vi tappar direkt det här lilla leendet
och istället så blir det en anspänning i käkarna, en rynka i pannan… När det
händer så noterar vi bara att vi har försvunnit iväg och släpper sedan taget om
det. Sedan slappnar vi av i kropp och sinne. Släpper axlarna och öppnar upp
bröstkorgen igen, tummarna slappnar av. Ögonen har kanske börjat zooma in och
ögonmusklerna som går bak i nacken har börjat dra ihop sig och skapa en viss
anspänning där. Kan vi då släppa taget om det och nästan känna hur ögonen när
de slappnar av blir lite större, nästan som om dom blåstes upp? När vi tänker
de här jobbiga tankarna, när vi ältar eller grottar ner oss i någon mysig
fantasi så kan det kännas som om hjärnan, eller hjärnhinnan kramar om sig eller
drar ihop sig. Om vi då slappnar av där så är det som om hjärnhinnan släpper
taget och det nästan känns större där igen. Därifrån kan vi hitta tillbaka till
vårt leende igen genom att slappna av i taket av gommen och i tungan. Sedan
kommer vi tillbaka till andetaget, till frågan, till att bara sitta.
Kommentarer
Skicka en kommentar