Pake Hall - zen, yoga, mindfulness och omställning

”Before we can get to a place of peace, we have to touch our own suffering – embrace it and hold it.” – Claude AnShin Thomas Under sommaren 2015 så genomförde runt 40 personer en pilgrimsvandring från hamnen i Göteborg till Bofors fabriksområde i Karlskoga för att bära vittnesmål om hur krig och svensk vapenexport finns precis här i den svenska sommaridyllen. Det var en interreligiös grupp och folk anslöt och lämnade vandringen längs vägen under de 17 dagar vi vandrade med frågor kring krig och vapenexport. Så varför gjorde vi detta? Hur kan vandrande längs svenska grusvägar, att lyssna till berättelser och meditation vara viktigt i ett sammanhang med dessa frågor? Under våren 2014 så fastnade jag i facebooks nät av oändliga diskussioner kring flyktingfrågor och svensk vapenexport. Denna vår så var Sverigedemokraternas ökade popularitet och Saudiavtalet en bidragande orsak till att dessa frågor så hett debatterades. Det var diskussioner som snarare blev till monologer med...

Lite över 35 mil till fots. Att låta varje steg vara ett steg på helig mark. Varje steg ett en meditation i sig. Varje steg i 35 mil en möjlighet att bära vittnesmål om krig, att leva i krig, svensk vapenexport och hur vi här i vårt hörn av världen är en del av det som händer på andra delar av detta jordklot. Imorgonkväll så börjar vår interreligiösa vandring med en mässa, konsert och sändning i Masthuggskyrkan. Därefter ger vi oss ut på en vandring för att försöka släppa taget om invanda tankemönster, färdiga idéer och bekväma föreställningar för att se om vi kan möta världen med ett öppet hjärta. För att se om det är möjligt att bära vittnesmål om världens glädje och sorg... Och se vilka handlingar som uppstår ur detta icke-vetande och ur att bära vittnesmål. För er som inte kan gå med så går det att följa oss via en facebook-sida - "Bära vittnesmål 22 juni-9 juli" och via instagram under #bäravittnesmål2015 Må vi alla erfara frid...

För lite över ett år sedan kom en idé till mig. Den kom sprungen ur en vanmakt och en känsla av att ständigt fastna i en separation i mötet med andras åsikter och tankar. Den kom sprungen ur en av dessa ändlösa diskussioner på sociala medier om flyktingar och ifall Sverige ska eller inte ska ta emot flyktingar. Det var en diskussion där jag uppfattade mig på ena sidan och många andra på den andra sidan. Ett tema som ofta kom upp i mina meningsmotståndares inlägg var att det inte var några "riktiga" flyktingar som kom hit, att de inte alls hade flytt från exempelvis krig och svåra umbäranden. Jag argumenterade ett tag och tyckte jag förde fram riktigt bra saker... men inget hände i debatten. Snarare så stod vi allt längre ifrån varandra. Och vanmakten, tröttheten, hopplösheten kom smygande över mig. Då slog det mig att jag egentligen inte visste så mycket om att leva i krig, att fly från krig eller hur vi i Sverige är i kontakt med krig och kanske till och med bidrar till ...