Oro

Vem är du som läser det här? Vem är jag som just nu skriver de här orden?

Jag har suttit på en spårvagn och trott att jag skulle dö. Jag har trott att nu kommer jag inte att kunna andas in fler gånger. Paniken som växer sig allt starkare i bröstkorg och sprider sig ut genom kropp och upptar all tankeverksamhet. Jag har ofta oroat mig över om jag duger som förälder, som partner, som medmänniska, ifall ekonomin ska gå ihop i slutet av månaden, om jag lever ett bra liv och har något att lämna över till mina barn när jag dör.

Är det här något nytt problem som har uppstått i vårt moderna samhälle? Jag tror inte det, de flesta religioner kommer sig ur ett sökande efter mening och en existentiell ångest som vi som människor alltid har dragits med, men däremot så tror jag att oro och ångest som ett problem i våra liv har fördjupats. Idag lever vi ett liv där många av oss inte har någon intimitet med naturen, vårt ekosystem, där många av oss inte ser de direkta frukterna av vårt arbete, där vi är kuggar i ett maskineri. De av oss som tar in nyheter drabbas av klimathot och ond, bråd död världen över och använder vi oss av sociala medier bombarderas med bilder av vänners och andras lyckade semestrar och fulländande internetliv. Det ter sig så svårt att koppla ur, att dra sig tillbaka, att ladda på med goda framtidstro och hopp, att finna mening i det vardagliga arbetet… Kanske är det att jag inte kan lägga av mig de glasögon som präglar mitt eget perspektiv, kanske var det lika illa förr, men av andra anledningar, kanske inte… Vad vi vet är att folks upplevelse av oro och ångest ökar, vi vet också att alltfler mår så dåligt att de inte är funktionella i den vardag vi har skapat.

För en tid sedan läste jag en undersökning som skapade obehag i kroppen och som fick mig att känna stor sorg över hur vårt samhälle ser ut. Oro och ångest ökar allt mer i samhället. En undersökning från 2016 visade att 36% av befolkningen lider av någon form av oro eller ångest i sin vardag och mellan åren 2012 till 2015 fördubblades sjukskrivningarna till följd av psykisk ohälsa.

Inom buddhismen så har jag funnit en väg ut ur att leva i oro, ångest och otillfredsställelse. Inte så att vi kan förändra hur livet ser ut i den bemärkelsen att vi kan leva i något evigt rike där åldrande, sjukdom, död, smärta och emotionella utmaningar inte händer igen. Men vi kan leva här och nu och möta vad vi upplever på ett annorlunda sätt som skapar en inre stillhet och frid. I Dhammapada vers 23 så säger Buddha:

”De visa som mediterar

och ständigt visar ihärdighet

och fast beslutsamhet,

de uppnär nirvana, det högsta,

friheten från bojor.” Dhammapada v. 23

Att uppnå nirvana betyder här släppa taget om alla bojor till begären och törsten som drivs av min okunskap av vem jag är. Det finns alltså en väg ut ur vår existentiella ångest, ur vårt reaktiva sätt att möta vad som finns i livet – oavsett vad det är, enligt Buddha. Siffrorna ovan om oro och ångest skulle Buddha inte köpa, enligt honom så lider vi alla av detta i någon form, eller vi upplever livet som otillfredsställande. I sin första predikan så talade Buddha om De 4 Ädla Sanningarna:

”Munkar, det är genom att inte förstå, inte tränga igenom de fyra ädla sanningarna som den långa färden genom födelse och död har genomlevts av både mig och er. Vilka är dessa fyra? Det är sanningen om dukkha, otillfredsställelse, sanningen om dukkhas ursprung, sanningen om upphörande av dukkha, sanningen om vägen vägen till befrielse från dukkha.”(Digha Nikaya)

I denna predikan så säger alltså Buddha att vi alla upplever livet som dukkha – otillfredsställese eller lidande. Grunden för detta är min okunskap om vem jag är – vi tror att vi har ett bestående, oföränderligt jag som existerar oberoende av annat. Vägen till befrielse består enligt Buddha av åtta delar som för enkelhetens skull kan delas in i tre huvudgrupper: rätt moral, rätt förståelse och rätt meditation. Så vad händer om vi lever ett upprätt liv där vi orsaker så lite lidande så möjligt till oss själva i hur vi talar, vad vi arbetar med och hur vi lever våra liv? Vad händer om vi förstår vilka vi egentligen är, hur världen är beskaffad? Vad händer om vi är fullkomligt närvarande ögonblick för ögonblick?

Så vem är du som läser det här? Vem är du verkligen?

(Text till ett Morgonandakten i P1 från april 2018)