Pake Hall - zen, yoga, mindfulness och omställning

Så var det dags igen. Dags att gå innanför de fysiska murarna och gå in till de som är berövade sin fysiska frihet för att ge dom en möjlighet att utforska mindfulness, sittande meditation och yoga. För mig så är det en känslomässigt stark upplevelse att komma innanför de låsta grindarna, lämna ifrån mig ID och telefon och slussas in i den låsta avdelningen. Jag känner ett fysiskt obehag inför att bli inlåst - även om jag rationellt vet om att det bara är för någon timme. Hur är det då att sitta här på 1, 2, 3 eller flera år? En reflektion som följer mig på vägen dit, under tiden och efteråt är: vad är frihet? Är jag egentligen fri? Visst är jag rent fysisk så väldigt mycket friare än de kvinnor jag åker till för att undervisa i mindfulness och yoga, men hur fast är jag i gamla reaktiva mönster som skapar lidande för mig och de i min närhet? Hur fri är jag egentligen i min vardag? Jag går nerför trapporna med en av Kriminalvårdens anställda som låser upp för mig och släpper in ...

”Before we can get to a place of peace, we have to touch our own suffering – embrace it and hold it.” – Claude AnShin Thomas Under sommaren 2015 så genomförde runt 40 personer en pilgrimsvandring från hamnen i Göteborg till Bofors fabriksområde i Karlskoga för att bära vittnesmål om hur krig och svensk vapenexport finns precis här i den svenska sommaridyllen. Det var en interreligiös grupp och folk anslöt och lämnade vandringen längs vägen under de 17 dagar vi vandrade med frågor kring krig och vapenexport. Så varför gjorde vi detta? Hur kan vandrande längs svenska grusvägar, att lyssna till berättelser och meditation vara viktigt i ett sammanhang med dessa frågor? Under våren 2014 så fastnade jag i facebooks nät av oändliga diskussioner kring flyktingfrågor och svensk vapenexport. Denna vår så var Sverigedemokraternas ökade popularitet och Saudiavtalet en bidragande orsak till att dessa frågor så hett debatterades. Det var diskussioner som snarare blev till monologer med...

Under 20 år så har Zen Peacemakers Order anordnat Bearing Witness Retreat i dödslägret Auschwitz-Birkenau. I dagarna kom en bok ut som innehåller vittnesmål från 80 deltagare under dessa 20 år - "Pearls of Ash & Awe - 20 Years of Bearing Witness in Auschwitz with Bernie Glassman & Zen Peacemakers" , redaktör Kathleen Battke . Jag fick medverka med en text som jag skrev efter 2013 års retreat. Boken är indelad i tre delar; den första handlar om grunderna för dessa retreat; den andra om vittnesmål från deltagare under åren; den tredje om framtida vägar för det som dessa retreat gett upphov till eller skapat möjligheter för. Vad behöver vi mer bära vittnesmål om? Vad gäller grunderna för Bearing Witness retreat i Zen Peacemakers Orders anda så är det värt att nämna några här: Interreligiositet ; att se och möta människor ur andra traditioner och grupper än de vi är vana att träffa och praktisera med. Council Circles ; delande av historier som meditation. Att ...

"Kärlek har givit mig de högsta lyckorusen – ögonblicken då hela kroppen spritter av skratt och champagnebubbelglädje och man önskar att inget någonsin ska bli annorlunda än nu. Kärlek har också givit mig några av mina svartaste ögonblick i livet – när det darrande hjärtat brister av att inte känna sig älskad längre, när ens älskade tvillingsjäl säger att det är slut. Och magen knyter sig och svarta prickar seglar framför ögonen, benen blir darriga och svaga och andningen blir ytligare och ytligare tills panikattacken närmar sig med stormsteg. Det här tror jag alla vi som sitter här runt radioapparaterna idag känner igen i någon mening. Vi har varit förälskade och blivit sårade. Och vi har huvudstupa kastat oss in i nästa förälskelse med känslan – om jag blir av med henne eller honom så kan jag inte leva längre. Men är det sann kärlek? Från ett buddhistiskt perspektiv skulle jag svara nej. I ”Den sensuella kärlekens sutra” säger Buddha: ”Så som en apa hoppar från det ena ...

Under 17 dagar gick jag tillsammans med en grupp pilgrimer längs sommarvägar i ett idylliskt Sommar-Sverige. Vi gick för att bära vittnesmål om krig och svensk vapenexport. Att synliggöra det som osynliggörs - att kriget inte är något som bara sker "långt där borta", utan att alla vi som bor och lever i det här fridfulla och vackra landskapet med böljande sädesfält som skiftar i grönt, gult och svagt rött i topparna, med skogsstigar bland fur o gran, med små och stora hus längs de undanskymda vägarna och i små städer där livet ser ut att levas långt, långt bort från krigets skrämmande verklighet. Att bära vittnesmål - det innebär att lyssna med hjärtats öra för att tala med den helige Benedictus ord, eller med hela vår varelse för att låna ord från Bernie Glassman och Zen Peacemakers. Det vill säga att när vi bär vittnesmål så försöker vi se och lyssna till världens glädje och sorg, frid och lidande, hopp och förtvivlan ögonblick för ögonblick. En judisk bön - Shema ...

Lite över 35 mil till fots. Att låta varje steg vara ett steg på helig mark. Varje steg ett en meditation i sig. Varje steg i 35 mil en möjlighet att bära vittnesmål om krig, att leva i krig, svensk vapenexport och hur vi här i vårt hörn av världen är en del av det som händer på andra delar av detta jordklot. Imorgonkväll så börjar vår interreligiösa vandring med en mässa, konsert och sändning i Masthuggskyrkan. Därefter ger vi oss ut på en vandring för att försöka släppa taget om invanda tankemönster, färdiga idéer och bekväma föreställningar för att se om vi kan möta världen med ett öppet hjärta. För att se om det är möjligt att bära vittnesmål om världens glädje och sorg... Och se vilka handlingar som uppstår ur detta icke-vetande och ur att bära vittnesmål. För er som inte kan gå med så går det att följa oss via en facebook-sida - "Bära vittnesmål 22 juni-9 juli" och via instagram under #bäravittnesmål2015 Må vi alla erfara frid...

Jag kom på mig själv härom dagen. Det senaste åren har jag mer och mer upplevt att jag befinner mig i en djup personlig ekonomisk kris. Det har varit svårt med inköp av nya vinterkläder, juklapparna brände i plånboken eller i skuldkänslan över att inte kunna köpa vad barnen önskar sig, semesterplaner som har fått ändras, skjutas upp och till slut skjutits i sank, den stora försiktigheten i mataffären och nej, nej, nej till barnens önskemål om besök på badhus, bowlinghallen eller bio. Och när sinnet började tyngas ned av detta att inte ha råd med allt det här som vårt samhälle, reklam och media säger att vi ska ha råd med så öppnade jag plötsligt lite försiktigt på ögonen. Hur kommer det sig att jag känner mig fattig? Här sitter jag i Sverige med en lägenhet med vanlig, god svensk standard. Värme i elementen, flera rum, kylskåp, frys och fungerande spis. I kyskåpet har jag mat från alla olika delar av kostcirkeln och till och med lite glass i frysen. Garderoberna är fulla av kläder...