Translate

lördag 16 maj 2015

Anteckningar från Auschwitz-Birkenau


Tågets hjul dunkar sakta mot den undermåliga polska rälsen. Där står jag och tittar ut över det polska landskapet och småväxta tallar i sandig mark, med pannan mot fönstret. Jag vaggas ömsom lugnt, ömsom så att jag slår i huvudet mot kanten på sovbädden. Min resa pågår i flera dimensioner. Jag reser i rummet – från Göteborg till Oswiecim, platsen i Polen vi bättre känner som Auschwitz. Jag reser i tiden – från nu till då, från då till nu. Jag reser inåt i kropp och sinne.
När jag väl är framme så stiger jag in på Auschwitz 1:s område tillsammans med 100 andra personer från hela världen och från olika religioner. Vi ska tillbringa 5 dagar i Auschwitz 1 och Birkenau i en retreat för att bära vittnesmål. I de nazistiska dödslägren i Auschwitz så mördades under åren 1940-1945 ca 1,3 miljoner människor på ett uträknat, systematiskt vis. Vi är där i novemberkyla för att bära vittnesmål om vad som skedde, hur vi hör ihop med vad som hände och vad som händer idag. Vi är där för att bära vittnesmål om de som dog, de som överlevde, de som mördade och de som visste vad som hände. För att bära vittnesmål om vad vi har för del i det som hände och vad vi har för del i vad som händer idag. Att bära vittnesmål är att se klart – både lidande och lycka – utan några filter, utan separation mellan mig och världen. Att erfara världen i sin råaste råhet.
Det första som händer när vi gått in porten som bär skylten Arbeit Macht Frei är att vi går till den första gaskammaren på området. Den som sparades eftersom den var ammunitionsförråd när befrielsen närmade sig. Vi går in i den lilla betongbunkern, lyfter bort avspärrningarna som normalt avgränsar själva gaskammaren och fyller rummet. Idag är vi 100 personer där. Det är trångt. När de första människorna gasades här var man 700-800 personer säger guiden. Sedan slår metallporten igen med en hård klang. Vi tittar på varandra, smärtan från förr är så konkret i kammaren och plötsligt så släcks lampan. Någon vrålar ut generationers smärta och sorg i mörkaste mörker. Och där står vi i dödens närhet. Oförmögna till annat än att erfara smärtan, sorgen och rädslan som vibrerar genom tid och rum.

De följande dagarna tillbringar vi i meditation på selekteringsplatsen i Auschwitz-Birkenau. Vi sitter på platsen där tågen stannade och soldater och vakter vräkte ut män, kvinnor och barn ur boskapsvagnarna för att sedan utväljas till att gå till höger eller vänster. Till slavarbete eller gaskammaren. Vi sitter där i regn, hagel och i kyla och emellanåt med en strimma sol i ansiktet. Det hålls minnesceremonier och vi läser upp namnen människor som mördades här. Ibland går vi runt detta väldiga läger, lyssnar på en överlevande polsk kvinna som tillbringade 5 månader i lägret innan hon tvingades på en dödsmarsch in i Tyskland. Vid ett tillfälle går vi längs Dödens väg, en lång korridor från selekteringsrampen mellan två delar av lägret som omgärdas av flera meter hög taggtråd. Vägen är kladdig av den där gråa leran som smetar sig på allt i Auschwitz. Vi går till två stor gaskamrar. Där tvingades de flesta nyanlända klä av sig i en skogsdunge eftersom det inte fanns omklädningsrum så det räckte till. Sedan föste man in dom mot den väntande döden. När jag står där så känner jag en smärta och sorg som ett slag i bröstet och vet att jag måste gå dit ensam igen.
                                   (av Marian Kolodziej, överlevande från A-B)
Lite senare samma dag så sätter jag mig på marken under tallarna. Det är tungt och grått och jag är nära tårarna. På marken så börjar jag recitera texter till en buddhistisk reningsceremoni. Plötsligt öppnar sig en spricka i de blygrå molnen och solen värmer upp skogsdungen. Jag fortsätter recitationen och märker att jag inte är ensam. Överallt omkring mig ser jag kvinnor och barn som klär av sig, vidgade, skräckslagna ögon och frusna händer. Soldater som ropar hårda ord och stöter med hårda gevärskolvar i mjuka kroppar. Och jag fylls av medkänsla med dom – barnens och kvinnornas frusna rädsla, soldaternas hatiska, avtrubbade agerande. Jag reciterar och dom försvinner i skogen omkring mig. En kråka tittar på mig från en gren och jag reser mig och går jag med.
Nästa dag i meditationen inuti en av männens barracker så ser jag mig själv som mager fånge. Kläderna är tunna och skyddar knappt mot den bitande vinden, vi har precis fått vattning soppa och bröd. Hungern plågar mig och jag vet att jag måste ha mer mat. Min 15-årige son är med mig, svagare än mig. Han klarade sig från gaskammaren i selekteringen, men har inga krafter kvar nu. Jag ser mig själv ta hans bröd och möter hans blick. Blicken som inte vill tro att det här, detta slutliga svek, är sant. Jag ser honom i ögonen och äter långsamt upp brödet. Jag är den svältande fången.
På selekteringsplatsen så gör jag meditation framåt kvällen och plötsligt blir jag varse att jag bär en uniform och har ett gevär i handen. Framför mig går dåligt klädda nyanlända barn. Jag föser på, ibland med stöveln, ibland med geväret. Barnen framför mig går på och jag tänker på min egen familj. Fru och barn som väntar på mig efter dagens arbete. Jag är även SS-soldaten.
Jag åkte hit för att göra en resa i rum, i tid, i kropp och sinne. Jag ser att jag är del av det som hände. De som dog är jag. Soldaterna som mördade är jag. De som visste är jag. I Auschwitz möter jag ren och skär smärta och skräck, men också kärlek, omsorg, tallarnas resning över slätten och kråkans nyfikna blick. Auschwitz är bortom alla ord. Det finns inget språk, inga ord, för denna plats och ändå måste jag säga någonting.
                                         (av Marian Kolodziej, överlevande från A-B)

Calling Out to Hungry Hearts
Calling out to Hungry Hearts
Everywhere through endless time
You who wander, you who thirst
I offer you this Bodhi Mind

Calling all you hungry spirits
Everywhere through endless time
Calling all you hungry hearts
All the lost and left behind
Gather round and share this meal
Your joy and sorrow

I make it mine...

(från Gate of Sweet Nectar-ceremonin)