Lämna inga spår



Hasselmusen prasslar under fjolårslöven, bredvid den murkna stocken. Tittar ut i en öppning och nosar lätt på multnande löv, fuktig jord och mina andetag. Jag sitter i skogen en lätt kylig dag i maj och mediterar tillsammans med några ur vår sanhga, vår buddhistiska församling. Vi har gett oss ut i skogen för en heldags meditation i skog och mark. Andetagen är lugna  och djupa. Det vilar en stilla frid över skogen. Samtidigt så är det ett febrilt vårarbete igång. Allting är i ständig rörelse. Vinden rör det vissna fjolårsgräset, trädens grenar dansar i dalen nedanför. Fåglarnas sång. Denna intensiva sång! Och marken. Den döda marken. Full av förra årets löv, gräs, nedflugna grenar, halvt uppätna insekter, mylla och rådjursspillning. Men samtidigt så alldeles förunderligt levande med krypande spindeldjur, myror, daggmaskar, grässtrån och knoppande växter. Och hasselmusen som gjort om det jag uppfattar som vild och död natur till sitt hem med långa gånger under växttäcket. Gränsen mellan liv och död är bara en konstruktion. Det lever och det dör i ett och samma ögonblick. Det döende lövet är det växande grässtrået.
Jag andas in och andas ut.


När jag sitter här i majskog med ovanligt sena knoppande löv och hasselmusens nos snabbt vädrar ut i mynningen från sin gång. När jag sitter i tacksamhet över den enhet av död och liv detta är så kommer jag och tänka på Zenmästaren Thich Nhat Hanhs ord om hur form och tomhet är ett. Han säger ungefär så här:

En poet som ser ett papper ser inte ett papper. Han ser ett moln. I pappret ser han molnet, regnet som fallit på jorden och fått fröet att spira. Han ser solen som strålat ner på jorden. Och timmerhuggaren som hugger trädet. Timmerhuggarens familj och maten på bordet. Han ser maten som timmerhuggaren har ätit för att orka hugga ner trädet. Allt det här är pappret och pappret är allt det där.


Det är vad Thich Nhat Hanh ser i ett papper. När jag sitter här i skogen och livets mirakel är ett med mig så ser jag att det inte finns något jag här inne och en värld där ute. Vi är inte ett, vi är inte två. Vad jag gör mot världen gör jag också mot mig själv. Vad jag gör mot mig själv, gör jag också mot världen.

Kanske är det något speciellt med att befinna sig utomhus. Att vara i väldigt direkt relation med naturliga ljud: vind, rinnande vatten, grenars rörelser, vårfåglarnas intensiva uppvaktningssång och torrgräsprassel? För mig så är det lättare på många vis att erfara den här enheten mellan mig och världen utanför stadens, maskinernas och människornas brus. Om det är något som följt med i tusentals återfödelser, från när vi levde mycket mer i närhet till naturen. Något som är i mina gener, eller om det är något jag lärt mig, det kan jag inte veta. Vad jag vet är att lite lättare att komma ihåg hur allt hänger ihop under himmelns väldighet, i naturens ljudliga tysthet.

I vårt samhälle idag så lever våra liv på ett sätt som tyder på att vi har glömt bort denna djupa samhörighet. Vi tar våra beslut baserat på om det är bra för mig nu, för aktiekursen nu, för nästa valkampanj. Inte på om det är bra för helheten i generationerna som kommer. I zenträning så säger vi ofta att vi ska leva våra liv som fåglarnas flykt i skyn – att leva utan att lämna några spår.


I zen så innebär det på individuellt plan att inte låta sig dras med av sitt egoistiska begär, eller aversion, och sprida ut sig för att manifestera sig på olika vis. Det kan vara så enkelt som att ställa undan skorna ordentligt när man kommer innanför dörren. Men för mig handlar det också om att inte låta mitt ego sprida ut sig över helheten genom att leva på ett sätt som sätter djupa spår i vårt ekosystem. Att leva mitt liv som fåglarnas flykt i skyn, att inte lämna några spår innebär för mig att jag försöker i varje ögonblick se hur djupa spår mina livsval ger. Hur tjänar jag mitt uppehälle? Vilken mat köper jag hem och sätter på bordet till mig och mina barn? Hur djupa spår sätter jag i vårt ekosystem? Hur mycket lånar jag av mina barnbarns naturtillgångskapital? Hur mycket lånar jag utan möjlighet att betala tillbaka? Jag läste någonstans att något amerikanskt indianfolk inför stora beslut brukade fråga sig: hur påverkar det oss sju generationer framåt? Det är ett perspektiv jag menar vi borde hitta tillbaka till.

Kanske är det så att vi behöver någon form av andlig gemenskap med andra än våra närmaste för att orka behålla detta perspektiv. Kanske vi behöver vi känna samma gemenskap med människor vi inte känner? Med fåglar, myror och hasselmöss? Med träd, gräs och stenar?

För att jag ska komma ihåg det så behöver jag göra erfarenheten av alltings enhet igen och igen och igen... Jag behöver nå ett tillstånd av icke-vetande, och bära vittnesmål av världen som den är och utifrån detta agera. Att sitta en vårdag i skogen och höra prassel i fjolårslöv, fåglarnas kvittrande uppvaktning och erfara att mina andetag är ett med allt detta är ett sätt. När jag sitter här så inser jag att jag inte heller är separerad från någon generation framåt eller bakåt. De är alla med oss här just nu. Ögonblick för ögonblick.  Och det är väldigt självklart att lämna så lite spår som möjligt i mitt vardagliga liv.

(Tidigare sänt som radioprogram i Vid dagens början SR P1)

Populära inlägg i den här bloggen

Återhämtning

Oro

Psykisk ohälsa och praktik - del 1