Att tillaga den högsta måltiden



Jag möter så många människor som inte tror sig om att kunna åstadkomma en förändring. Eller så uttrycker de att det skulle vara möjligt om bara det varit på det ena eller andra sättet, om de bara haft den ena eller andra färdigheten först. Jag möter det i mitt arbete i skolan med elever, föräldrar och personal. Jag möter det på mindfulnesskurser. Jag möter det hos människor som kommer till Zen Centret och vill börja med zenbuddhistisk meditation.
Denna avsaknad av tillit till att det vi har räcker är ett av våra grundläggande hinder för att möjliggöra den förändring vi önskar se. I alla fall är det min erfarenhet. En zenlärare som heter Bernie Glassman säger ofta att vi är zen-kockar och att meningen med livet är att tillaga den högsta måltiden. Och när vi tillagat den – servera den till andra.
                           (Bernie Glassman, zenlärare, social aktivist och författare)
För att kunna arbeta med mitt liv som zen-kock så måste jag se över vilka ingredienser jag har att jobba med. En mästerkock som försöker laga till något utav råvaror som inte finns kommer aldrig att lyckas. Vad innebär det då i mitt liv? Jo, jag öppnar mitt livs skafferi och kylskåp och ser efter vad som finns där. Först måste jag se på det som finns utan att vara fast i fördomar och invanda tankespår. I zen så kallar vi det att vara icke-vetande – att se helt öppet. Därefter så måste jag bära vittnesmål om vad jag faktiskt ser, utan att döma. Att se med total acceptans. Först efter det kan jag agera med medkänsla och visdom.
Så när jag tillagar den högsta måltiden av mitt liv – vilket kan förstås som att leva fullt ut, till vår fullaste potential – så ser jag på vad som finns just nu. jag ser ilska, sorg, glädje, hoppfullhet och avundsjuka. Jag ser gamla tankemönster, vanor, ingrodda beteenden och mitt livs omständigheter. Jag ser det som jag bedömer som positivt och det jag bedömer som negativt. Att jag ser på dom med icke-vetande och bär vittnesmål om dom är också att se igenom dom. Att se att dessa ingredienser i mitt liv är i ständig förändring, att de inte är jag. Och när jag ser på dom så öppet så kan jag också se hur de leder till otillfredsställelse i livet – hur goda ingredienserna än må se ut – om jag inte ser dom för vad dom är.
När jag på morgonen väcker mina barn. Eller rättare sagt – när jag på morgonen försöker väcka mina barn och har lite bråttom för att hinna med spårvagnen till jobbet, så hittar jag en av mitt livs ingredienser: ilskan. Jag vill inte ha den där. Det är inte den person jag vill vara, det är inte den känsla jag vill känna en måndagsmorgon, men där är den. Vad ska jag då ta mig till?

Enligt zen så ska jag inte förneka känslan, eller tränga undan den. Jag kan inte laga till mitt liv om jag ignorerar vad jag har att jobba med. Istället så försöker jag öppna upp inför det jag faktiskt upplever just nu: irriterade tankar om att barnen väl ändå borde vara stora nog nu för att själva ta ansvar för det här, oron inför att jag kanske missar min vagn och blir sen till jobbet. Och vad ska då chefen säga? Tankarna föder varandra och de i sin tur ger upphov till känslor av irritation och ilska. Känslorna tar sig uttryck i kroppen och där står jag med ytterjackan på med ett hjärta som bultar lite extra. Svetten som kommer krypande. Magmusklerna som knyter sig lite och käkarna som biter ihop.
Jag öppnar upp för allt det här, utan att klänga fast i dom. Så fort jag får syn på att de är där kan jag bara uppmärksamma dom och genom detta börja tillaga mitt livs måltid med klar intention. När jag ser hur dessa tankar, känslor och förnimmelser inte är jag, utan något som förändras med omständigheterna, så blir det också så mycket lättare att släppa taget om dom. Lättare att förhålla mig på ett annat sätt till den situation och de relationer jag befinner mig i just nu. Då märker jag också att jag där i morgonstressen kan servera mig själv till situationen. Jag kan vara öppen inför stress, tjuriga och sovande barn, nyheterna på ekot och vintervädret utanför fönstret. Och tack vare öppenheten så kan jag också fortsätta att väcka dom utan att fastna i ilska, irritation och besvikelse. Istället ser jag på barnen med medkänsla och väcker dom med stillhet i sinnet. Denna stillhet är den stillhet som ser irritation, stress och famlande tankar löpa runt i kropp och sinne, men inte dras med av detta. Det är att tillaga den högsta måltiden av mitt livs ingredienser och servera till dom jag möter i just denna stund.
Vad som än dyker upp så är det ingredienser att laga måltiden av. Det är inte bara dom där sakerna som är trevliga, glada och lätta att ha och göra med. Livet innehåller lika mycket ledsamheter, det obekväma, jobbiga och svåra. Allt i våra liv är något att plocka fram och börja arbeta med.


Och vi kan alla öppna oss inför det som faktiskt är våra liv och servera det till oss själva och andra. Så, som den zenkock du är – vad har du i ditt livs skafferi att bereda din högsta måltid med?

Populära inlägg i den här bloggen

Återhämtning

Oro

Psykisk ohälsa och praktik - del 1