Från kudden och ut i världen...

När jag började meditera så fanns det flera brännande skäl som motiverade mig. Ett var att jag längtade efter Uppvaknande, att se världen och mig själv precis som jag är, att se igenom alla illusioner och alla begär. En annan var att jag befann mig i akut kris i livet och famlade efter fotfäste - jag ville bli av med mina tvivel och min ångest. Det var en period då jag drabbades av panikartad ångest; andhämtningen blev ytligare och ytligare, pulsen ökade och jag kände mig instängd i en bubbla och bara väntade i skräck på att den skulle spricka. Min känsla var att när den sprack så skulle det vara över..Livet skulle vara slut.

Det fanns alltså en längtan efter Uppvaknande, att se min Sanna Natur och en längtan efter att bli av med detta lidande som jag bar runt på. Mitt svar på detta var att börja med daglig, formell meditation. Första gången jag satte mig ner för att göra zazen; med upprätt sittställning, benen i kors, händerna framför naveln och tummarna som precis nuddade vid varandra och la uppmärksamheten i centrum av kroppen och i att räkna mina andetag. Hela min uppmärksamhet låg i sittställning och i att räkna mina andetag från ett till tio. Jag började att räkna ett långt: Eeeeeeeeeeeeeett, på utandning, sedan: tvåååååååååååååå på inandning. Så fort jag tappade uppmärksamheten till någon tanke, känsla eller förnimmelse, så kom jag beslutsamt tillbaka igen och började om på ett på nästa utandning.
Det som hände var att jag började hyperventilera och skaka i kroppen. Det var obehagligt och skrämmande. Och fullständigt nödvändigt. Samtidigt som kroppen skakade och andningen blev ytlig så kände jag att jag kunde bara sitta med de här förnimmelserna, de här känslorna - och att det var en erfarenhet av stillhet mitt i stormens öga.
Så den formella dagliga meditationen blev mitt ankare i vardagen. Jag kände att jag kommit hem.

Efter att ha mediterat regelbundet en tid så kände jag mig betydligt lugnare i sinnet och upplevde att jag på många sätt hade hittat något som hjälpte mig att möta världen och mig själv på ett nytt sätt. Men även om det var uppenbart att det var "bra" med min dagliga, formella meditation så började jag känna en slags uppdelning av den formella praktiken och resten av livet. Meditationen i sig syftar ju enligt buddhismen till att se igenom dualismen och den grundläggande illusion som säger att: Jag är här och världen är där utanför - och även om det gav insikter åt det hållet så skapades en ny dualism. Stunderna på kudden och mitt vardagliga liv.
Det fanns ett behov av att se igenom denna illusion och uppdelning av livet. På ett sätt så leder fördjupad formell praktik till att den klyftan så småningom ger sig av sig självt, men det går också att betona utövandet av meditation när vi lämnar meditationssalen, kudden eller yogamattan... Hur låter vi vår meditations-/yogapraktik influera alla delar av vårt liv?

Populära inlägg i den här bloggen

Oro

Psykisk ohälsa och praktik - del 1

Löften och praktik